Det är en rikedom att ha det där vimlet att leka med

Jag sitter och stirrar på mina egna bokryggar. De har blivit rätt många under årens lopp. Hur kom de till? Hur kunde fantasierna löpa mellan stenåldern och nutidens förort, mellan grekiska gudar och bohuslänska gastar? En inspirationskälla är given från början: Hela den svenska barnlitteraturen, så som jag mött den både som barn och – inte minst - som barnbibliotekarie. Ibland har jag undrat med oro, om det verkligen är jag själv som talar eller om det jag skrivit i själva verket är något jag glömt bort att jag läst …

Ofta är det människor som ger mig inspiration och idéer. Att boken Tjottar och fiskarungar kom till beror på att jag mötte Elsa, en äldre dam och äkta hönöbo, som berättade en anekdot från sin barndom. Hon, hennes lillebror och deras föräldrar var på kaffekalas hos badgästerna som hyrde deras bostad. För att roa barnen gav badgästfrun dem en kortlek. Men spelkort var ju förbjudna, ja, de var rent av djävulens påfund. Ändå sa Elsas mamma inget för att försöka hindra spelet. Nej, badgästerna var ju herrskap … Med stor tvekan grep Elsa de otäcka korten och försökte koncentrera sig på spelet. Men varför satt lillebror och lyfte på bordduken stup i ett? Till sist gav han en trumpen förklaring: ”Han har inte kommit än.” ”Vem då?” ”Djävulen.” Det är väl klart att jag sedan blev tvungen att berätta historien om mötena mellan tjottarna och fiskarungarna i fyra böcker!

Just nu håller jag på och filar lite på en historia som delvis utspelar sig på en fyr. Inte så konstigt, den spännande miljön bär jag med mig från den tid då jag skrev om det äventyrliga livet på fyrön Pater Noster på 1930-talet. (Om Mitt i havet har jag berättat tidigare på bloggen.) Min egen bok inspirerade mig helt enkelt. Så är det förstås med fortsättningsböcker också. Man vill inte släppa personerna, vill veta hur det går för dem i livet, vill fortsätta att leva deras liv.

Runt min ö, Hönö, flyter Kattegatt. I dess salta, svala vatten dolde sig många farliga varelser, trodde man förr. Det är Ebbe Schön som lärt mig det och tänt idéerna till mina havssagor. Att sänka sig ner i detta element kan kännas riskabelt. Kanske någon ur havsfolket sträcker upp handen och drar mig neråt? Havet har alltid gett mig dubbla känslor av lust och rädsla, en tacksam jordmån för berättelser. Jag invaderades av gamla moster Edit, precis 100 år äldre än jag. Och hon berättade för barnen omkring henne om sjöormar, havsnäcken, havsfolket och gastarna i rösena. Ofta figurerade hon själv i historierna. Bengt Arne Runnerström gjorde fantasieggande bilder.

Inne i mitt huvud vimlar det av människor, spöken, hundar, gudar, idéer och fantasier. Ingalunda blir det böcker av allt. Det är en rikedom att ha det där vimlet att leka med. Ja, just leka med. Ibland blir lekarna böcker så småningom, ibland blir de små häften med bilder till barnbarnen. Oberoende av vilket ger mig detta vimmel en oskattbar glädje.
/ Britt Engdal