Berätta om det roliga

Klappa kanin, Alfabeta bokförlag.
Bild Maria Nilsson Thore

Under den här veckan och förra presenterar vi några författare/illustratörer som arbetar med naturfakta för barn. Idag har turen kommit till Helen Rundgren, som förutom böcker för små och stora barn gör barnteve för UR. Helen är zoolog och har jobbat länge med naturfakta för barn - i olika former. Kanske är det därför, men hennes svar på våra frågor blev tillräckligt långa och intressanta för att räcka till två inlägg.

Två frågor idag, resten i morgon.

På vilket sätt skiljer sig naturfakta för barn från naturfakta för vuxna?

Jag vet inte riktigt. Det kanske är ett konstigt svar men jag tycker att det är svårare att skriva kort och hitta de exakt rätta orden när läsaren har en mindre erfarenhetsbank. Man måste också kunna allt man vill skriva om så enormt detaljerat, ända in i märgen. Men det måste man väl egentligen om det ska bli vettigt i en vuxenbok också. Det är däremot knepigare att veta om man kan nå fram, rent fysiskt, eftersom det är andra som väljer böcker till barn. Det är inte bara barnet som ska övertygas och förstå vad som är intressant med boken. Det är fastrar, farmödrar och bibliotekarier också. Och det är ju vuxna människor med ett vuxet sätt att tänka.

En faktabok som är till för vuxna kan man väl räkna med att bara den, åtminstone lite, intresserade läsaren läser och man kan ha en bild av vad den har för grundförutsättningar och tankar . Men det kanske inte stämmer.

Det kan vara svårt det också. Men de vuxna läser i alla fall själva! Eller…?

Vem berättar du för och varför?

Jag leker med ord. Ser om jag kan vända på perspektivet. Hittar på en konstig begränsning och försöker berätta lite zoofysiologi i några få rader från Snigelhjärta (bild Kenneth Andersson)

Om kärleken sitter i hjärtat …då…

… bultar elefantkärleken med tunga slag.

Väldigt stora känslor får plats i elefantens hjärta.

Eller hur det skulle låta om några insekter själv kunde förklara sig i konflikt med oss människor?
(ur Dumma mygga!, bild Anna Lindqvist)
Först en geting:

Jag vill bara ha lite socker ur saften.

Såga av en bit av köttet.

Fånga en kaksmula eller låna lite bulle.

Ni har ju så mycket.

Rör mig inte! Skräm mig inte! Slå mig inte!

Då måste jag ta fram min giftiga gadd.

Och jag vill inte stickas.

Jag vill hem.

Sen kanske en rödmyra:

Alla myror kan försöka bitas.

Jag vet att det gör ont på er som är stora.

Men sånt händer. 

Man måste väl få försvara sig!

Ibland går man fel och hamnar i någons strumpor.

En gång gick jag på en filt.

Och till sist en kackerlacka:

Vi har kanske inget riktigt bra rykte.

Men vi rasslar ju mest runt på natten så om du bara går och lägger dig i tid så slipper du se oss. Varför ska folk envisas med att vara uppe på nätterna för?

Det är ju vår tid.

Sånt är kul. En till. Vad skulle en dinosaurie skulle säga om hon såg oss hitta ett fossil?:

Nämen titta! Har ni hittat morbror Al?

bild, Helen Rundgren

Egentligen leker jag och försöker få med mig en slags fiktiv läsare i leken men det är ingen speciell tänkt figur av speciell ålder, eller jag själv som barn, eller mina egna barn. Inget sådant. Jag försöker bara retoriskt övertyga dig som läser att det jag skriver är kul, av den enkla anledningen att det tycker jag själv att det är. Sen spelar inte åldern på den som läser någon roll.  Det är inte jag som sätter åldersgränser på böckerna!

Vid genomläsning och redigeringen får jag förstås läsa och fundera på hur det blir om det här ska läsas av ett barn eller för barn. Vilket i sig är stor skillnad, beroende på vilken stämpel boken kommer få i bokhandeln.


I morgon kommer alltså resten av frågorna och svaren, missa inte det!
JessikaBerglund/ Annika Rockström