måndag 23 maj 2011

Det spökar ... också i Kambodja

Hej! Jag heter Kristín Bjarnadóttir och bloggar som gäst denna vecka. Jag är författare - med bakgrund inom teatern (på Island & i Danmark) - skriver prosapoesi för mer eller mindre vuxna, korta berättelser, essäer och kulturjournalistik . När jag skriver så handlar det ofta om resande eller om dans.
(Här finns en artikel jag skrivit om den kambodjanska dansen.)

Tanken är att jag under veckan ska dela med mig av en kulturutbytesresa till Kambodja. Jag fick nämligen (för andra gången!) leda skrivarverkstad för barn och ungdomar i Phnom Penh när jag var där i februari – mars 2011. Men först vill jag berätta lite om det jag hade i bagaget, för någonstans från barndomen hade jag med mig en nyckel till kambodjanska ungdomar.


Kristín t.v. håller i hästen för småsyskonen Stella och Bóbó


 Jag har bott i Sverige sedan hösten 1985 men jag växte upp vid Islands nordkust. Där reste man inte i ”onödan”. Horisonten var markerad av fjäll i tre riktingar och jag trodde länge världen slutade där. Fast mot norr fanns ett öppet hav man kunde ana bortom den stora sjön som gården låg intill. Det kändes lockande, särskilt när jag förstod att det fanns andra verkligheter bortom horisonten och även andra länder. Mina långresor började som tankeflygning som det heter på isländska: hugarflug. Det fanns gott om tid för tankeflygning när jag växte upp, det var något man kunde hålla på med samtidigt som man mjölkade, hämtade kossorna eller gick den långa vägen runt fåren på våren för att samla ihop dem, jobbade på fälten eller hjälpte till i huset. Skolgången var begränsad till några få månader varje vinter, oftast tre, och endast för barn från och med 10 år, tills de var 14. (Det var föräldrarnas uppgift att lära oss läsa och skriva.) Sen var det slut med obligatorisk skolgång i 50- och 60-talets lantliga miljö. Efter det fick man gå på internatskola för att ta realexamen om föräldrarna ville och kunde undvara barnen. Jag växte ju upp i den tron att vi alla sex syskon verkligen behövdes där hemma på gården. (Fast min mamma kunde trolla och lyckades ordna så att vi turades om att vara på internatskolan ett par stycken åt gången under två eller tre tonår.)

Åtta år, finklädd med lillebror Lárus, som nu är rektor för ett Gymnasium i Reykjavík

I Kambodja är det fortfarande så att många fattiga föräldrar inte vet hur de klarar sig utan sina barn som arbetskraft, när de inte har råd att låta dem gå i skola. De fattigaste familjerna i Phnom Penh kommer ofta från den mörkaste landsbygden.

Spöken var inget man bråkade om i mitt barndomsland, det man upplevde var verkligt. I alla fall när det handlade om spöken eller det vi kallar för draugar och som också kan vara gengångare. Många barn var synska, kunde se de bortgångna bättre än de vuxna kunde. Min storebror såg min farmor som kom tillbaka, medan vuxna bara hörde hennes steg. När mamma var nere i tvättstugan hörde hon hur farmor gick runt ovanpå, där de yngsta barnen var ensamma den stunden, precis som hon brukade när hon levde.

*
Den första gången jag var i Kambodja, med skrivarverkstad för ungdomar från soptippen i Phnom Penh sommaren 2009, slog det mig hur många spöken som dök upp i deras berättelser.  Jag fick en känsla av att de var i släkt med våra draugar.

När jag i år för andra gången skulle ge worskshops för Kambodjas ungdomar, föreslog jag min samarbetspartner Sveinbjörg Bjarnadóttir från Reykjavík att vi skulle presentera några folksagor från vårt land så fick det nog vara spökhistorier. För sedan att prata om dem och be dem skriva om sina egna spöken.  Jag ville veta mera om vad de hade för slags.

*

I mitt nästa inlägg kommer jag att berätta lite om vilket slags projekt jag var med om i år.

7 kommentarer:

Aminoff sa...

Vad spännande Kristín! Så annorlunda mot barnens tillvaro i Sverige idag. Påminner om vad min mormor berättat om sin barndom i Skåne på 1910-talet. Ser framemot att läsa mer under veckan!

Lyng sa...

Så roligt att höra Maria, tack för din kommentar. Jag tycker själv att det låter lite som att jag varit barn och börjat skolan för minst hundra år sen (snarare än drygt halvt århundrade :)så fort jag börjar berätta om min uppväxt, och då blir det så klart extra kul att berätta!

Lyng sa...

Nu ber jag om ursäkt, för min kommentar for iväg utan min signering.

Lyng heter jag bara på låtsas. Annars: Kristín Bjarnadóttir

Anonym sa...

Ja, intressant, ser fram mot att höra mer också!
/Pia

Kerstin LH sa...

Tack, nu har jag lärt mig två härliga ord: Hugarflug och draugar.
Det första har jag gått och sagt tyst för mig själv hela dagen - hugarflug. Så vackert!
Och det du skriver om att ta spöken på självklart allvar är också spännande. Oavsett om man tror på dem eller inte behöver de ibland tas på allvar, spökena.

Lyng sa...

Jag håller med dig Kerstin. Och sen kom jag på ett ord till jag tror du kanske också skulle gilla, en av mina barndomsfavoriter som fick en särskilt vacker klang när min mamma sa det: Sæluhús. Det betyder lyckohus. Och den betydelsen tog jag på allvar när jag var barn. Ända tills jag sent i tonåren såg ett sån förfallit lyckohus på heden. Sæluhús är nämligen små hyttor som ligger längs fjällvägar (eller gjorde förut) där det inte bor några människor, byggda för resenärer att vila i eller övernatta, vid behov.
Kristín Bjarnadóttir

inger granberg sa...

Vad fint berättat!
Jag ser fram emot att läsa mer. Det känns som om du var barn för så länge sen och så läser jag att detta bara var på 50 och 60 talet.
Jättefina fotografier också.