fredag 27 maj 2011

Varför spökar det?


Det finns alltså många olika slags spöken inom den kambodjanska folkkulturen och vissa fungerar som omen enligt folktron, ett varsel om döden. Det är en av anledningarna till att många är väldigt rädda för spöken. 
foto: Kristín Bjarnadóttir. Vid Sothearos Aveny i centrala Phnom Penh.

Ett spöke - ett omen
 Ett ganska otäckt exempel om ett spöke som det inte hjälpte att lyssna till fick vi höra hos en av de unga kvinnorna i vår grupp. Den utspelades någonstans ute på landet från början. En ung kvinna sitter och kammar sitt hår när hon hör en röst som säger att snart så kommer hennes fästman. Kvinnan ser ingen, hittar ingen i huset som kan ha denna röst. Och om natten dör hon. Hon visar sig sedan som gengångare och det här händelseloppet upprepas: hon i sin tur talar till en ung kvinna i familjen som blir mycket sjuk … och dör. Inget hjälper, de unga kvinnorna dör. Familjen flyttar till Phnom Penh men spöket förföljer dem, det går inte att komma undan.

Vad betyder detta? 

Jag tycker det är en av de mest otäcka, vi fick höra så långt. Jag kan inte riktigt komma ifrån den.

Varför spökar det?
När man befinner sig i utsatta situationer kan ju spöken fungera som ett slags skydd. Eller många slags skydd. Så tänker jag. Spöken kan symbolisera en stark känsla, en skräck, en aning, något som man annars inte kan eller vill förklara. När man ändå personifierar den känslan, sätter ett namn på den som representerar en bild eller en röst … då kan det kännas skyddande i alla fall, att tala om saker man inte kan tala om. Dela de obegripliga med andra.

Kambodjas barn blir utsatta för många svårbegripliga situationer. Det sägs att i ingenstans i Asien dör så många barn innan de fyller sex år, som just i Kambodja (drygt 60 tusen om året för inte så länge sen). De dör av magsjukdomar och lunginflammation, många stiger på landminor och ungefär hälften dör av näringsbrist. Lätt att tänka sig att de som överlever nog ofta har trasiga familjer. Eller inga.

Det finns många situationer där barn riskerar livet, även de som har föräldrar. Fattiga föräldrar har ofta inte råd att skicka sina barn i statliga skolor, för lärarna tar extra betalt av varje elev. Vanlig lärarlön är ofattbart låg och räcker inte för att försörja en familj. (Nyligen gick lärare i Kambodja ut i strejk, men en lärarlön har varit omkring  50 US dollar i månaden.)

Att så många av dagens ungdomar har verkliga skräckhistorier att berätta, om hur de utsatts för våld, hot om att bli sålda eller dödade, var svårt att begripa, tills jag fattade att just deras föräldrageneration har ju varit med under sjuttiotalets terrorregim (1975 – 1979), när Pol Pot och de röda khmererna härskade och genomförde folkmordet då en fjärdedel av befolkningen plågades ihjäl ute på landsbygden. Eller i den skola i centrala Phnom Penh som då blev förvandlat till fängelset Tuol Sleng. Tills jag fattade att Kambodja fortfarande är ”ett land i sin linda”, som en författarkollega uttryckte det.

Min mor, min mor i fållan
Innan Sveinbjörg och jag bad workshopsdeltagarna att skriva egna spökhistorier, så pratade vi så klart lite omkring det temat. Vi gjorde också en gemensam lek där vi sa ett par ord åt gången för att sen låta berättelsen gå över till nästa person. Vi berättade i nutid och första person utifrån spöktemat och allt kunde hända i berättelsen som varje gång blev mer skrattretande än skrämmande.

Vi presenterade en illustrerad nyutgiven bok, Sjáðu svarta rassinn minn, med återberättade spökhistorier, och berättade ett par isländsk folksagaor, som inspirationskälla. Den ena är delvis en sång.

Den handlar om en mor ute på landsbygden som tvingas bära ut sitt lindebarn, lämna det i snön för att dö.  En hjärtskärande berättelse som för mig handlar främst om mammans dåliga samvete medan barnet försöker trösta, genom att sjunga ett slags vaggvisa till den vuxna . Det händer ett år senare, då den fattiga mamman blir bjuden till en lantlig danslek. Hon beklagar att hon inte har något snyggt att ta på sig till dansen. Då hör hon en röst utan för fållan: Min mor, min mor i fållan, oroa dig inte, du får låna lindan min, min linda för att dansa i.

ðir mín í kví kví
kvíddu ekki því því.
Ég skal ljá þér duluna mína
duluna mína að dansa í.
Jag upplevde just den lilla sagan på ett ständig nytt sätt beroende på den grupp vi berättade för. Ni vet, man får liksom ett extra öra. Ett eget åhöraröra som hoppar från det ena perspektivet till det andra. 

 Den lät till exempel annorlunda i kvinnogruppen än i vår grupp på hiphop centret Tiny Toones. Hoppas hinna berätta om det besöket innan jag slutar min bloggvecka.

En bra helg
önskar
Kristín Bjarnadóttir

4 kommentarer:

Jessika sa...

Så mycket spännande, och så välskrivet och kul! Och sorgligt och otäckt. Kankse att spöken inte bara är extra vanliga i ett land med Kambodjas historia? Kanske spelar de också extra stor roll, som avledare, förklarare, hjälpare och som form att berätta det alltför otäcka med?
Jag har inte haft tid tidigare i veckan, men satt nu och läste ifatt.
De här fina reportagen borde du se till att få publicerade på fler ställen. så att fler får läsa och så att du kan få betalt och allt - det är de verkligen värda!

Monika Häägg sa...

Håller med Jessika. Mycket intressant och välskrivet. Blir nyfiken på Kambodja. Det måste leva ett gigantiskt trauma efter utrensningarna på 70-talet. Sätter säkert sina spår.

Lyng sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lyng sa...

Varmt tack för kommentar, båda två:).
Jag tror verkligen ni har rätt i att spöken spelar "extra stor roll, som avledare, förklarare, hjälpare och som form att berätta det alltför otäcka med" som Jessika skrev ... just efter sjuttiotalets tragedi.

Och detta fick jag bekräftat under det avslutande seminarium, så jag mötte en kambodjansk författarinna och litteratur professor som nu bor i Japan.

Hon berättade att när hon växte upp (under 50- och 60- talet), så var spökhistorier inte alls lika aktuella (i folktron) och
populära som genre, som nu.


Kristín Bjarnadóttir