Frida drar in den välbekanta doften.
Under hela dagen har hon arbetat med att samla grenar och knyta de
små Joletecknen. Kungsgårdens hall är nu omsorgsfullt klädd
inför de stora dagarna. Hon vädrar i luften och suckar belåtet.
Ingemund
har dragit ut på vargjakt och de gamla fångstgroparna har
preparerats. Tore har arbetat under flera dagar medan Ulv muttrat om
att det där bara är onödigt arbete. Vargen har knappt syns till
under de senaste solvarven. Men Tore har varit entusiastisk och med
hjälp av både Hervor och Torkel har groparna snabbt blivit
användbara.
Nu
har alla karlar gett sig i väg ut i vinterlandskapet med snöskor
och kälkar. Till och med Ulv har haft ett brett leende i ansiktet
när de lämnade gården. Det är något speciellt med vargjakt i
vinterväder.
”Jole,
Jole, dagen till ära. Solgudinnan åter skall bära. Åter komma
till jordens barn. Lämnar mörker och rädslan kvar.”
Frida
sjunger ljudligt medan hon hänger de sista grenarna. De gamla
sångerna vid Jol är så roliga att sjunga. Det finns nog inte någon
som inte kan sjunga med. Så länge hon kan minnas har det skrålats
dagarna i ända under Jolfirandet. Alla sjunger, oavsett om de har
sångröst eller inte. Det brukar sjungas så starkt att det känns
som om taket skall lyfta och segla iväg.
Hon
stänger dörren till Kungsgårdens hall och traskar över det isiga
gårdstunet. Många fötters tramp har gjort gården hal och slipprig
och hon halkar lite trots att hon är försiktig i steget.
Under
armen bär hon de sista knippena. De skall hänga i Solgudinnans
hall, har hon tänkt, så blir Fry och Hird glada!
Fry
behöver verkligen muntras upp. Hon har sett så trött och ledsen ut
efter Midvinteroffret. Tyst har hon också varit. Det har inte gått
att få många ord ur henne.
Försiktigt
knackar Frida på dörren och öppnar sedan och kikar in. Hird står
vid härden och rör i en stor gryta. Hon har samlat kvinnorna i
Gudinnelära runt omkring sig. Alla lutar sina huvud tillsammans över
den ångande brygden.
Frida
smyger in och stänger dörren tyst bakom sig. Björga tittar upp och
ler ett igenkännande leende. Sedan förra sommaren har Frida och
Björga blivit mycket goda vänner. Deras gemensamma ansträngningar
att försöka befria Hird och den vådliga färden över bukten, i de
öppna båtarna, har fört de bägge kvinnorna tillsammans. Deras mod
och våghalsiga plan har svetsat ihop en stark vänskap.
Frida
nynnar belåtet när hon hänger upp de doftande grenarna. Fry har
också gett henne ett litet leende. Frida blir varm i kroppen när
hon märker att hennes små ansträngningar att glädja påverkar
Frys dystra sinne.
Hird
avslutar skrattande förberedelserna med brygden. Försiktigt häller
de drycken i några stora träkärl. Fry nynnar en ton som stiger och
faller och så småningom upplöses i tystnad. De här
förberedelserna är välkända för henne. Hon har nu varit med vid
flera firande av Jol och det mesta har hon redan stora kunskaper om.
2 kommentarer:
Wow så spännande. Den här boken ska jag genast gå på jakt efter.
Trevligt att det lilla utdraget ur boken väcker intresse!
Skicka en kommentar