Adventskalendern - 19 december

 

Göteborg vintern 1846 (utdrag ur Smugglarens hemlighet)

I dag var det fin sikt utåt havet. Några fiskebåtar var på väg in med sin fångst. En skonert var på väg ut för fulla segel, antagligen Englandsbåten. Det var fint!

Samuel vände sig om och tittade åt andra hållet, bort över Masthuggsberget med sitt myller av småhus. En del av dem klamrade sig fast på sluttningen i en farlig vinkel. Han kastade ett öga på småbarnen, de var fortfarande fullt upptagna med isen. Då klättrade han upp på den allra högsta bergsklacken och drog fram kikaren. Den låg alltid i hans vänstra byxficka och han tänkte alltmera sällan på att lämna den tillbaka. Nu vände han ryggen mot havet och tittade åt andra hållet.

Som vanligt riktade kikaren in sig av sig självt. Magiskt. Samuel hade börjat vänja sig vid det. Det kändes precis som om någon annan la sin hand på hans och styrde den mot målet. Nu fylldes siktet av något brunt, en varmt rödbrun färg. En husvägg? Samuel tittade utan kikaren, men kunde inte upptäcka något brunt hus. Han tittade igen och flyttade kikarsiktet en liten bit. Det bruna rörde på sig. Lite till, och han såg in i ett ansikte, ett brunt ansikte med ett stort öga. En ko?!

Inte fanns det väl kor i Masthugget? Grisar och hönor hade folk i stan. Och hästar. Men en ko? Samuel tittade igen. Kossan hade sällskap av flera. De betade det frusna gräset intill en å med buskar och träd längs kanterna. Han sänkte kikaren och tittade återigen ut över berget med sina små fågelholkar till hus. Någon å fanns inte inom synhåll, och ännu mindre en skock kor.

Det här var konstigt. Samuel gnuggade sig i ögonen och tittade igen, men några kor kunde han fortfarande inte se. Han drog lite i kikaren för att ställa in skärpan. Och där var kossan igen! Hon glodde med sina snälla, fuktiga ögon rakt in i kikarens runda lins. Men hur var det möjligt? Det är magin som gör det. Så måste det vara. Och just nu kunde kikaren på något magiskt vis se sådant som inga vanliga ögon såg.

Det närmaste stället där det finns kor är väl Djupedalen, tänkte Samuel.

Skulle det kunna vara Djupedalen han såg i kikaren? I så fall kunde han se rakt igenom berget. Den där ån skulle faktiskt kunna vara Djupeån. Så måste det vara. Att det här inte var någon vanlig liten tubkikare hade Samuel för länge sedan förstått. Den vill att jag ska se saker. Och hur var det den här gången?

Kanske fanns det något där borta bland korna? Det kunde ju vara precis som med kvinnan i fönstret, att någon eller något väntade på honom där borta. Samuel tänkte att det bara fanns ett sätt att ta reda på det, och det var att gå dit för att se efter.

/Maud Mangold, ett utdrag ur Magiska Tecken del III: Smugglarens hemlighet. Snart ute som e-bok!