Adventskalendern - 2 december

Illustratör: Maria Nilsson Thore

Författare: Kerstin Lundberg Hahn

Utdrag ur boken:

Stackars Oscar. Han har kanske världens pinsammaste föräldrar. Pappa testar akustiken i skolans trapphus genom att sjunga opera, och mamma som älskar att dansa ska naturligtvis upp och köra hip-hop när det är skoldisco. Ofta vill Oscar bara sjunka genom jorden.

Men så en afton i december går familjen på restaurang, en nyöppnad Kinakrog är det, och då … ja, vi låter väl Oscar berätta vad som hände den kvällen:

Jag ris och kyckling med nötter. Det var riktigt gott och jag behövde inte peta undan något alls. Sedan gick jag och tittade på fiskarna, medan mamma och pappa smaskade vidare. Efter en stund knackade någon på min axel och när jag vred på huvudet stod det en tjej där, ungefär lika lång som jag, mittemellan-lång alltså. Men resten av henne var inte mittemellan. Hon hade kolsvart hår och superbruna, nästan svarta ögon. Det såg nästan ut som om det glittrade små stjärnor där inne i ögonen. Och när hon log blev det en liten rynka högst upp på näsan.

- Hej, sa hon.

- Hej, sa jag.

- Vill du ha en lyckokaka? sa hon.

- Vad är det? sa jag.

- Du får väl se, sa hon.

- Okej, sa jag.

Hon höll fram ett guldfärgat litet paket i handflatan och nickade åt mig att ta det. Sedan vände hon sig om och gick mot dörröppningen längst bak i restaurangen. Jag antog att den ledde till köket för det doftade och ångade därifrån. Hon försvann liksom in i dimman medan jag stod där med guldpaketet i handen.

Det bubblade i akvariet. Fiskarna gapade.

Jag borde ha sagt tack. Men det tänkte jag inte på då. För precis när hon hade gett mig kakan och försvunnit ut i köket, så reste sig mamma upp och höll ut handen mot pappa. Den pinglande musiken var borta och istället var det något med trumpet, trummor och fioler. Jag insåg direkt vad som var på gång: Mamma bjöd upp pappa till dans. Mitt inne i restaurangen. Folk vid de andra borden vred på huvudena.

Jag funderade allvarligt på att förvandla mig till en fisk och hoppa ner i akvariet. Då hade musiken låtit som ett dovt bubbel, och de där två dansande fåntrattarna hade kanske mest sett ut som färgglada skuggor genom glaset. Men framför allt hade ingen tänkt tanken att de där två var mina föräldrar.

Jag fick nöja mig med att glida ner på en stol bredvid akvariet. Där satt jag och studerade fiskarna intensivt. I ögonvrån såg jag hur de svängde runt. Mamma slängde med håret och så började pappa tralla med när det blev tonartshöjning. En guldfisk med klotrunda ögon stirrade på mig genom glaset och jag stirrade tillbaka.

När låten var slut gjorde pappa en operabugning mot de andra restauranggästerna. Några klappade snällt i händerna och sedan fortsatte klinket och klonket av bestick som tidigare. Mamma var alldeles varm om kinderna efter dansen. Mina var nog också rätt röda.

Pappa vinkade för att få betala. Jag stannade kvar vid akvariet för säkerhets skull. Händerna hade blivit alldeles svettiga. Det lilla guldfärgade paketet med lyckokakan låg fortfarande i min hand. Jag rev upp hörnet och fick fram en ljusgul, halvmåneformad kaka. Den var ihålig upptäckte jag när jag bet i den, och i mitten låg det en liten papperslapp.

Medan jag tuggade i mig kakan vecklade jag upp lappen. Där stod ett kort meddelande med små, svarta bokstäver. Och när jag läste vad det stod så glömde jag bort att tugga:

Uttala din högsta önskan så blir den sann.

Det blev liksom alldeles tyst i mig. Jag visste ju vad jag ville. Önskan låg som en febrig klump i huvudet. Tänk om det fungerade?

Jag hade ju inget att förlora. Det var bara att säga orden högt, eller snarare ganska tyst, så att ingen hörde. Jag vände mig mot akvariet.

Jag önskar att mina föräldrar var mer normala – det borde jag ha sagt.

Eller: Jag önskar att de var mer som vanliga föräldrar.

Men det var inte det jag sa. Istället råkade jag viska, med ögonen på fiskarna:

- Jag önskar att jag och mina föräldrar var mer lika.

 

 

Vid pennan: Kerstin Lundberg Hahn