Adventskalender - 10 december

Julfirande i bronsålder ur Isvintern av Monika Häägg

Det luktar av tall och gran. Jordgolven är strödda med halm och på väggarna hänger små knippen av de gröna grenarna.

Frida drar in den välbekanta doften. Under hela dagen har hon arbetat med att samla grenar och knyta de små Joletecknen. Kungsgårdens hall är nu omsorgsfullt klädd inför de stora dagarna. Hon vädrar i luften och suckar belåtet.

Ingemund har dragit ut på vargjakt och de gamla fångstgroparna har preparerats. Tore har arbetat under flera dagar medan Ulv muttrat om att det där bara är onödigt arbete. Vargen har knappt syns till under de senaste solvarven. Men Tore har varit entusiastisk och med hjälp av både Hervor och Torkel har groparna snabbt blivit användbara.

Nu har alla karlar gett sig i väg ut i vinterlandskapet med snöskor och kälkar. Till och med Ulv har haft ett brett leende i ansiktet när de lämnade gården. Det är något speciellt med vargjakt i vinterväder.

”Jole, Jole, dagen till ära. Solgudinnan åter skall bära. Åter komma till jordens barn. Lämnar mörker och rädslan kvar.”

Frida sjunger ljudligt medan hon hänger de sista grenarna. De gamla sångerna vid Jol är så roliga att sjunga. Det finns nog inte någon som inte kan sjunga med. Så länge hon kan minnas har det skrålats dagarna i ända under Jolfirandet. Alla sjunger, oavsett om de har sångröst eller inte. Det brukar sjungas så starkt att det känns som om taket skall lyfta och segla iväg.

Hon stänger dörren till Kungsgårdens hall och traskar över det isiga gårdstunet. Många fötters tramp har gjort gården hal och slipprig och hon halkar lite trots att hon är försiktig i steget.

Under armen bär hon de sista knippena. De skall hänga i Solgudinnans hall, har hon tänkt, så blir Fry och Hird glada!

Fry behöver verkligen muntras upp. Hon har sett så trött och ledsen ut efter Midvinteroffret. Tyst har hon också varit. Det har inte gått att få många ord ur henne.

Försiktigt knackar Frida på dörren och öppnar sedan och kikar in. Hird står vid härden och rör i en stor gryta. Hon har samlat kvinnorna i Gudinnelära runt omkring sig. Alla lutar sina huvud tillsammans över den ångande brygden.

Frida smyger in och stänger dörren tyst bakom sig. Björga tittar upp och ler ett igenkännande leende. Sedan förra sommaren har Frida och Björga blivit mycket goda vänner. Deras gemensamma ansträngningar att försöka befria Hird och den vådliga färden över bukten, i de öppna båtarna, har fört de bägge kvinnorna tillsammans. Deras mod och våghalsiga plan har svetsat ihop en stark vänskap.

Frida nynnar belåtet när hon hänger upp de doftande grenarna. Fry har också gett henne ett litet leende. Frida blir varm i kroppen när hon märker att hennes små ansträngningar att glädja påverkar Frys dystra sinne.

Hird avslutar skrattande förberedelserna med brygden. Försiktigt häller de drycken i några stora träkärl. Fry nynnar en ton som stiger och faller och så småningom upplöses i tystnad. De här förberedelserna är välkända för henne. Hon har nu varit med vid flera firande av Jol och det mesta har hon redan stora kunskaper om.