Smitare på café?

Det här handlar INTE om hur fantastiskt det är att skriva på café.

Ibland gör jag det. Många författare sägs göra det. Det påstås öka kreativiteten. Nu har det till och med forskats på det, och det verkar vara bevisat - att sitta och arbeta på en plats där det surras omkring en gör att hjärnan både fokuserar och öppnar upp nya stigar. Det handlar om att skriva på café.



För min del tror jag helt enkelt att det funkar för att jag inte kan göra något annat, inte kan smita undan och "bara" hänga tvätten eller fylla diskmaskinen eller städa kylskåpet eller färgsortera tröjorna i garderoben eller något annat ... livsviktigt.

Men om det är sant - att caféskrivare smiter från sin smitarinstinkt, om ni förstår hur jag menar - så kanske caféets roll som kreativ oas är på väg att urholkas i takt med att man på kan koppla upp sig överallt numera. Och en ännu bättre smitartaktik än att färgsortera tvätten stavas mail, facebook och ett och annat bereondeframkallande bokstavsspel.

Hur ska man göra då? Vart ska man gå? Kommer det snart att finnas caféer som stolt annonserar: Här finns det absolut INGEN internetuppkoppling. Välkommen!

Ett café som jag inte har varit på men tänker besöks någon gång snart är Café Ättestupan på Hisingen.
Varför då? Jo, för där har illustratören Emma Ekstam gjort en väggmålning. Samma Emma Ekstam som gjort det fina omslaget till min bok som släpps i juni, "Skuggan i väggen".

Senare i veckan ska jag försöka skriva om fiktiva landskap och besvärande bokstäver.

/Kerstin Lundberg Hahn