Vega i Vågorna handlar om flickan och pappan som är och badar. Vega flyter tryggt i sin badring. Men så råkar hon komma lite ur kurs och dras med av Bäckarna Bruse. Först den lilla, sen den mellanstora och sist den stora Bäcken Bruse. Under färden möter hon en gädda, en bäver och en farlig björn. Men det hela slutar gott i pappas famn. Berättelsen är en slags saga där tretalet också upprepas och varieras.
Bengt-Erik Engholm har skrivit texten. Bengt-Erik och jag träffades när vi båda satt med i BUS styrelse (Författarförbundets barn och ungdomsboksavdelning). Han har skrivit ungdomsböcker och barnfakta tidigare. Vegaboken är hans bilderboksdebut.
När, var, hur fick du första fröet till boken?
Texten är den första inspirationen i en bok. Men Vegaboken gav mig också en utmaning. Den att måla vatten. Det är nog det svåraste jag vet. Utmaningar kan vara mycket inspirerande tycker jag. Själva ansträngningen till att "lösa problemet" sätter igång en.
Lyft fram några böcker ut din tidigare produktion:
Några tidigare böcker jag gjort är Lycke och Lage (serie på 3 st) tillsammans med Lena Arro, Spinderella Tarantella med Inger Lindahl, och mina två senaste "egna" verk med egen text och bild, Uno i mammas mage och Sova sött.
Hur tar du dig an en text som ska illustreras? När jag illustrerar andras texter, så är det som sagt själva texten som inspirerar och sätter igång det hela. Om texten är bra och har bilderbokskvalitet så fylls mitt huvud av bilder. Det är nästan som att se en film. Jag tror att mitt yrke har stora likheter med filmskapare. Jag får ett manus, tecknar fram skådespelarna, miljön och all rekvisita. Ställer dom i scenen och regisserar.
För det mesta har jag en tät arbetsrelation med författaren. Diskuterar bilder och text under hela processen. Fantastiskt roligt brukar det vara.
Vilken figur i Mumindalen är du mest lik?
Om jag är någon figur i Mumin är jag själva Mumin tror jag.
När gick du barfota senast?
Jag är bara barfota när jag badar eller går på sandstranden. Tycker annars inte alls om att vara barfota eller i stumplästen.
Berätta om ett smultronställe?
Mitt smultronställe är nog någon plats från barndomen, som mest finns i minnet. Kanske den där liljekonvaljgläntan i skogen, vart det nu var någonstans. Kanske i Ludvikatrakten.
2 kommentarer:
Boken ser finfin ut! Lockar till sommarbad.
Spännande tanke att smultronställena finns i minnet mer än i verklighetens just nu, men precis så är det nog. Man behöver inte kunna peka ut dem på kartan, man har dem ändå.
Ser fin ut, Sara!
Skicka en kommentar