Det är en amerikansk bok som utkom första gången 2005 och den bygger på en sann historia.
På Zoo i Central Park bor pingvinerna Roy och Silo. Killarna är ett par och precis som alla de andra pingvinparen i parken simmar, sjunger och promenerar de tillsammans. Precis som de andra bygger de sig ett bo och i brist på ägg lägger de dit en sten som de ruvar.
De ruvar och ruvar och ruvar.
Men stenen kläcks inte.
Då får de ett överblivet ägg av djurskötaren och DET kläcks! Ut kommer pingvinflickan Tango.
Det är en helt igenom förtjusande historia.
Och alldeles stillsam, alldeles vanligt alldaglig med ljusa lätta bilder av söta pingviner som tittar på varandra och menar saker.
Boken väckte ett visst rabalder när den kom ut i USA. I vissa stater förbjöds den rent av eftersom den handlade om en så otraditionell familj. Berättelsen är ytterligare ett exempel på att de som skriker sig hesa om naturligt och onaturligt i familjebildning inte har så mycket att komma med och det är såklart skrämmande...
Fast det är en allt annat än provocerande bok.
Bilderna i boken är fina, men rätt ospännande.
Det är skönt.
Det är skönt att allt är så vanligt och lugnt, inget rabalder alls och jag tänker att det gör det lätt att ta boken till sig, lätt att läsa, lätt att identifiera sig. Jag GILLAR ju utmanande och nyskapande bilder. Egentligen gör jag det, men ibland får man kanske ta en sak i taget. Och här handlar det om två pappor och deras lilla dotter, det är nyskapande så det räcker:)
Samtidigt finns det små detaljer att lägga märke till.
Tex fotografierna på djurskötarens skrivbord. Med mansporträtt och barn, är det skötarens familj?
Och människorna som kommer till zoo för att besöka djuren, det är två mammor med två barn, en mamma med ett barn, två pappor med ett barn och en mamma och en pappa med ett barn. Utan kommentar. Viktigt för många läsare gissar jag...
Det är också väldigt kul att alla pingvinerna ser precis likadana ut.
Det gör de väl också i verkligeheten förmodar jag, men man ser nästan alltid något litet könsattribut i barnböcker. Lite ögonfransar på flickorna, ett bredare flin på pojkarna osv. De här pingvinerna går inte att skilja från varandra, inte Roy och Silo heller.
En annan sak som jag tänker på när jag läser boken är att bilderna känns väldigt amerikanska. Det är något med människorna och de rena linjerna.
Vad är det egentligen som skiljer ut bilder från ett land från bilder från ett annat?
En annan gång skulle det vara spännande att fördjupa sig i det.
Välkommen Tango
text Justin Richardson och Peter Parnell
bild Henry Cole
översättning Kerstin Aronsson
Kabusa böcker 2012
Jessika Berglund
1 kommentar:
Boken om Tango verkar ju alldeles underbar, måste läsa! Det här med lugna bilder , eller ej, är intressant. I det här fallet är kanske själva berättelsen så stark att färgstarka bilder skulle skymma.
/Maud
Skicka en kommentar