Två debutromaner

Såhär inför regnbågstemat läste jag om Tamara Bachs ”Från en annan planet” som är översatt från tyska och kom ut 2005 i Sverige.

Berättelsen är till det yttre enkel, Miriam är tonåring i en småstad och har tråkigt. Hon blir vän med Laura som är rätt ny i klassen, och vänskapen övergår i kärlek.
Språket är beroendeframkallande och vackert i den här berättelsen. Det är så den dröjer sig kvar. Hela tiden precist fångade stämningar mellan människor. I det vardagliga, enkla, som att träffas vid en tuggummiautomat i ett köpcenter, eller att gå genom stan tillsammans.
Att kunna fånga stämningar är såklart bra när man ska berätta om en vänskap som redan från början och mer sen gränsar till kärlek. Men också när man ska berätta om en oro för hur omgivningen skulle reagera och om en storebror som nog på ett fint sätt anar mer än man först kan tro.

Många sorters språk möts i berättelsen. Det stämningsfulla, intensivt stillsamma, som kan berätta om att vara på nåns rum för första gången. Och som kan rymma en slags kärlek till en hatad småstad. Inte i vad som sägs om den plats där inget finns att göra utom att festa och röka inne på skoltoaletten på morgonen, men i hur det sägs, känslan som dröjer sig kvar.
Men också andra sorters språk, dialog, i vardagstristesssamtalen lämnas luckor, dörrar in.
Och listor, frågeformulär, tonårsvardagens språk flyttar in i texten, ett utdrag ur en mina vännerbok, en lista med låtar som Miriam spelat in på ett blandband som hon försöker samla mod för att ge till Laura, ett ”vilken personlighetstyp är du” test från en veckotidning, som kolliderar på ett underbart sätt med Miriams liv och verklighet.

”Från en annan planet” är Tamara Bachs debut. Den andra romanen jag vill tipsa om är Hans Olssons ”Spelar roll”, också den en debut. Om Johan som går i nian och spelar basket och är en sån kille som tjejerna vill vara ihop med och killarna vill vara kompis med. Och den inre tryckkokare han hamnar i när han förstår att det är killar han blir kär i. Den här boken är väldigt rolig, på ett sätt som är befriande och får omvärldens förväntningar att Johan (och alla andra) ska vara hetero att framstå som galet bisarra. Och det är en humor som inte slätar över det jobbiga, den känns stark, en väg igenom.

/Katja Timgren