I måndags skrev jag om hur den kanoniska formen styr
läsandet. Nu ska jag fortsätta tråden, med några reflektioner jag fått på min
bok Mia saknad. Min huvudperson Janni har en nära relation till Mia. De är
mycket kärlek och starka känslor mellan dem, och det skulle kunna tolkas som en
kärleksrelation, på barns vis. Troligtvis hade de flesta läst in det ifall att
det varit en flicka och en pojke.
När
jag arbetade med manuset på en skrivarkurs så var det många av tjejerna som
kände igen sig i Janni och Mias relation. De hade själva haft en bästis som de
haft starka känslor för. Det intressanta kom när en annan deltagare lyfte att
Janni och Mias relation kunde tolkas som en kärleksrelation. Det väckte starka
motreaktioner hos dem som känt igen sin egen bästisrelation. De protesterade högljutt.
Det var inte kärlek. Det var vanlig vänskap.
Själv kände jag en liknande förolämpad känsla när jag första
gången läste att det skulle finnas romantisk kärlek mellan Ronja och Birk. Det
hade jag aldrig tänkt.
Vuxna lägger sig ofta i, kommenterar och definierar barns
känslor. En vän som arbetar i förskolan har berättat om hur pedagoger kan dra
iväg och säga att det är kärlek mellan en flicka och en pojke som leker mycket
tillsammans. Själv har jag flera minnen från min barndom av liknande påhopp från vuxna. Att på det
sättet ge sig in i barns relationer och definiera är mycket kränkande.
Poängen med mitt resonemang här är alltså inte att jag vill
förespråka någon definition av relationer i böcker. Det är mig främmande. Men
det är ändå intressant med de andra skrivarkursdeltagarnas reaktioner. När
något som vi själva upplevt och definierat på ett vis hotas med omdefinition
väcker det panik. Vad skulle det betyda för den egna identiteten, om det inte
finns någon tydlig gräns mellan en bästis och en kärleksrelation?
Malin Eriksson
3 kommentarer:
Den bästa vuxna är den som inte lägger sig i, det har jag alltid tyckt. Att finnas till och skapa förutsättningar för lek, utan att störa, men förstås hjälpa till om det behövs. Det finns alldeles för många vuxna som klampar in och talar om hur barn ska vara, tänka och känna.
Att skriva för barn är ju en balansgång, det också. Ibland handlar det om att vara medvetet vag, att hålla tolkningar öppna. Antingen det handlar om relationer eller annat.
Tack för intressanta blogginlägg, Malin!
/Maud
Kanske är det inte så viktigt att definiera och rama in allting hela tiden. Kanske är grunden i alla relationer kärlek helt enkelt. Kärlek som kan ges och tas emot i olika uttrycksformer.
Vänskap är undervärderat tycker jag.
Kom att tänka på Lilla Björn och Lilla Tiger. Ni vet, dom som lever tillsammans i sitt hus och reser till Panama. Länge förstod vuxenvärlden för det mesta dessa två karaktärer som vänner, i enighet med stark heteronorm. Nu har synen på homosexualitet förändrats och Björn och Tiger blivit ett möjligt kärleskspar. Samtidigt är vänskapsläsningen också underbart queer, här sitter de manliga vännerna Björn och Tiger i sitt gemensamma hus, är de viktigaste i varandras liv och tar ömt hand om varandra. Vilka möjligheter det plötsligt rymdes i att vara man och att vara vän.
Skicka en kommentar