Jag sitter och funderar på hur mina böcker egentligen blev
böcker. Hur de blev böcker och inte bara texter i ett av alla mina block som jag släpar omkring
på. Den första boken som jag skrev, den om min lillasyster Emma, skrev jag på
en lång bussresa från Oslo. Jag hade köpt ett nytt anteckningsblock i en
bokhandel och hade bara bestämt mig för att skriva en bok. Så blev det om Emma.
Den skulle vara till mina systrar, de skulle få den i julklapp. Det tog 6
månader att färdigställa den och tre år innan den blev klar som bok.
Boken om Lur skrev jag på en tågresa till Skåne. Den bara
kom till mig, hur vet jag inte! Mestadels av ljudboken har redigerats på tåget
mellan Göteborg och studion i Blekinge. Så man kan konstatera att jag jobbar
bäst på resande fot. Jag tror det är den där känslan av att man inte kan
påverka när man kommer fram eller hur. Det finns bara en sak att göra och det
är att sitta still i tåget eller bussen, då kommer jag till min rätt och alla
tanker kan flöda fritt. Sen är det hemma i hemmets lugna vrå som böckerna
färdigställs, då lyssnar jag på klassisk musik och bara jobbar och jobbar tills
jag är helt tom i hjärnan och det är dags att sova.
Nästa bok ska jag nog skriva på en av skärgårdsbåtarna som
går här utanför Göteborg. Det tycker jag låter trevligt att ha skrivit en bok i
en sådan vacker miljö. Så är du ute och åker i skärgården i sommar och ser mig
sittandes i ett hörn med anteckningsboken i högsta hugg, kom gärna fram och säg
hej! Jag kan säkert behöva en paus från skrivandet då!
Berätta gärna om hur du skriver, översätter eller
illustrerar, jag kan behöva fler tips!
Varma vårhälsningar
Ida Sofia, Lurförlaget
4 kommentarer:
Det här hur och när böcker blir till är intressant. Det är ju ett speciellt ögonblick, det där som gör att man tar upp pennan och börjar på en text, som man sedan lever med i flera år. Mia saknad började jag skriva på när jag försökte smita från arbetet med min c-uppsats - det var 2002, sen dröjde det lång tid innan det blev ett färdigt manus och ännu längre innan manuset blev bok. Joanna-böckerna började jag skriva en natt när jag inte kunde sova. Jag bodde i Borås då och minns hur jag satt i fåtöljen i vårt vardagsrum och det blev sida efter sida. En tråd som bar. Den berättelsen hade jag burit på i många år och längtat efter att skriva. Plötslgit gick det!
Ja, det är bra att ha något att smita från om man ska få något gjort, sant!
Jag minns att jag släpade på en person som hette Anneli väldigt, väldigt länge.
Jag ville berätta om henne, men visste ingenting mer än namnet. Ändå var hon så tydligt och nödvändig. sen dök en scen upp och allt lossnade.
Nu har hon en roman och bor ungefär en timmes bilväg härifrån, fast huset är ommålat...
(nu är huvudet upptaget av några andra, men det säger jag inte om här)
Underbar känsla det där när en person får sitt eget liv, och när texter bara kommer till en. Tack för att ni delade med er!!!
Skicka en kommentar