När var och en har sin egen process

Nu är det dags för tredje boken om Vilma: Vilma och guldkulan. Det är Maria Sandberg som har illustrerat alla tre böckerna och den här veckan ska vi blogga tillsammans om hur vi arbetat!

Det kommer att handla om hur det kan vara att arbeta med en bok där var och en har sin egen process. Vi har alltså inte haft särskilt mycket kontakt, det mesta har gått genom redaktören på förlaget. Maria har fått det nästan färdiga manuset i sin hand och ställts inför uppgiften att beskriva vissa scener i bild. För mig har det varit spännande att se vilka scener hon väljer och hur hon tolkar karaktärerna. Därtill kommer alla kluriga detaljer som Maria har kommit på för att bygga ut berättelserna i bild. 

Att skriva de här böckerna har varit ren glädje. Jag har tillåtit mig att bara ha kul och hittat på allt möjligt konstigt. Och så har det droppat in bilder, för det mesta har de legat rätt nära mina inre föreställningar. I början diskuterade vi en del om hur vättarna skulle se ut, men så småningom började de se ut som på bilderna även i min fantasi. Det blev tydligare scener än i andra böcker som jag har skrivit. Marias vättebilder började rulla som en film i min hjärna.

Så här går det till när en vätte förvandlar Vilma till vättestorlek.

Det började med att jag träffade Bosse Kråka under en kundvagn utanför Maxi på Mölndalsvägen. På riktigt alltså. Han satt där i skjulet med alla vagnarna och vägrade flytta på sig när jag ville ta en vagn. Blängde bara surt på mig och budskapet var glasklart: det här är mitt revir! Nu är det väl inte säkert att det hade blivit en bok (eller tre) om det inte varit läge att börja skriva något nytt. En slump alltså, det kunde lika gärna ha blivit något helt annat som startade processen. Men det var just kråkan som råkade komma i min väg i just rätt ögonblick.

Vilma i vättarnas värld är den första boken om Vilma.

Samtidigt fanns vättarna i bakhuvudet och det hade de gjort ända sedan jag skrev serien om Landet Innanför. Jag var inte klar med dem. Vättar behöver ju människor och i Landet Innanför levde de som fanns kvar ett ganska eländigt liv i vildmarken. Men tänk om en del vättar hade flyttat till stan? Här gick jag verkligen igång. JA. Så klart att vättarna har flyttat till stan! Men bara en del av dem och en är Aspa som blir Vilmas vän. 

Den tredje komponenten hittade jag bland ungdomar i min närhet som var engagerade i friganrörelsen. JA, så är det förstås! Vättarna i stan är friganer! De lever i ett smart samhälle som tar tillvara all mat som människorna slänger. Nåja, en del snor de också. Vättar har en helt egen logik och moral, skulle det visa sig.

Genom vättemagi kan Vilma också prata med fåglarna och det är där Bosse Kråka kommer in i bilden. Bosse och Aspa delar nämligen källare bakom mataffären Matjätten. Varje gång är det lika konstigt med skrivprocessen och jag slutar aldrig att bli förvånad. Den här gången började det alltså med en scen där en flicka ska hämta en kundvagn och hon möter en kråka. För att komma fram till den scenen skrev jag ett par kapitel där Vilma råkar få med sig en vätte i ryggsäcken när hon och pappa åker från sommarstugan. Det är Talle som letar efter sin kusin Aspa som har rymt till stan. Möjligen har alltihop något att göra med min egen flytt från landet till stan … jo, säkert är det så, för på något underligt vis skriver man ju alltid om sig själv.