torsdag 12 april 2012

BLIXTSLUKAREN

© Joanna Hellgren

Förlagets rek ålder: 3−6 år

Det här är en berättelse om att vara mörkrädd men också en berättelse om syskonskap. Det börjar med godnattstunden där en storebror försöker natta sitt yngre syskon, men den lilla som är bokens berättare kan inte sova när det åskar och blixtrar utanför.
-Vet du vad som händer om jag trycker här? sa jag mystiskt och pekade på en lite fläck på väggen.
-Förmodligen ingenting, sa storebror och gäspade.
-Jo, då öppnas en hemlig lucka i taket så att regnmolnen trilla in.
-Vad händer om man trycker där då? Frågar storebror och trycker på lampknappen.
-Nej ! skrek jag, men det var för sent.

Så var äventyret igång den lillas fantasi förvandlar berättelsen till ett äventyr med flodhästar, blixtrar och monsterormar.

Texten är snabb och berättelsen forsar fram genom de händelserika bilderna. Uppslagen kränger och vrider och vänder sig åt alla håll, hela tiden hårt sammanhållna av färg och form. Trots detta är berättelsen inte högljud eller stormig utan snarare lågmäld.
Karaktärernas uttryck är så finstämda att det nästan gör ont. Det finns något innanför teckningen som får mig att tänka på längtan. Joanna Hellgren är stämningarnas mästare (hon har tidigare gjort serieromanen om Frances som är helt fantastiskt fin, del tre har nyligen kommit) och bilderna lyfter den här boken till en poetisk saga.
Dialogen mellan syskonen är känslig, det finns något fint och varsamt i sättet som storebror möter sitt syskon på. Han viskar och undrar och frågar vad händer här näst? Hela tiden med någon slags nyfikenhet. Det känns trovärdigt med en storebror som nattar på det här sättet, det hade varit svårare med en förälder. 

© Joanna Hellgren

Jag har läst boken flera gånger och den växer.
När jag läst för min son märker jag att boken tilltalar både barn och vuxna men på lite olika sätt. Bildmässigt var det här intressant, eftersom Joanna Hellgrens bilder håller så hög konstnärlig kvallitet och kräver mycket av betraktaren såg jag saker med mina bildvuxenögon som min son inte ens uppfattade, ett exempel är det första uppslaget. Händelsen i bilden är målad inuti siluetten av en noshörning. Flera gånger fick jag förklara vart noshörningen var utan att sonen såg. 
© Joanna Hellgren


Han däremot snappade upp hur smart det är att ha magiska knappar, väggen förvandlades snabbt till en instrumentpanel med bla ”sova- bredvid-mig hela- natten -knappen” som han genast tryckte på med ett triumferande leende på läpparna. 
Den här boken rekommenderas varmt.

/Caroline
       

2 kommentarer:

Ingela Jonasson sa...

Vill ha! Och läsa/titta... Borde finnas ett bättre verb än "läsa" för bilderböcker!

Jonna Berggren sa...

Kanske sluka Ingela. Ja, bilden med flodhästen är helt fantastisk. I mitt nästa liv ska jag bli illustratör!