fredag 27 april 2012

Okej, om jag skulle ta och tillverka en snytbagge?

Vilma och guldkulan är tredje boken om Vilma, som mest kom till för att jag ville avrunda historien om Vilma själv. Hon behövde få göra upp med sin mamma. Jag hade alltså bestämt att mamman måste komma till Sverige på besök och att Vilma måste ”tala ut” med sin mamma. Sedan gick jag i cirklar och kunde inte komma på mer, tills jag mindes att så fungerar det ju inte. Det går inte att tänka fram en berättelse, det har i alla fall jag aldrig lyckats med.
Alltså började jag göra något helt annat. Jag hade hittat några alldeles underbara insektsporträtt av John Hallmén. Okej, tänkte jag, om jag skulle ta och tillverka en snytbagge? Fram med tyger, band, piprensare, paljetter – och ett gammalt paraply som stomme till kroppen. Så HÄR gick det till! Den färdiga baggen är cirka 4 decimeter lång om den sträcker ut snabeln.

Medan jag jobbade med baggen så föll poletten ner. Solklart! Aspa har förstås en tam snytbagge! Där hade jag hittat ingången till den nya berättelsen. Aspa håller den i en liten bur, en snytbagge är bara några millimeter stor och den får lätt plats i hennes ficka (Aspa själv är ungefär så stor som en Barbie). När hon vill ta sig en flygtur så förstorar hon baggen med lite vättemagi! Vilma får också plats på baggens rygg, men det är ganska halt och besvärligt att hålla sig fast.  
Vilmas mamma kommer på besök från andra sidan jorden och hon ställer den svåraste frågan av alla: vill du komma och bo hos mig? Vad svarar en nioåring på det? Först ingenting. Men Vilma har faster Siri som tur är, hon lyssnar och hjälper varsamt fram till rätt beslut. Och Vilma får kraft att säga "nej mamma, jag har det bra och vill stanna med pappa, med faster Siri och vättarna" (fast det sista säger hon inte högt).

Maria har gjort så fina bilder på Vilma och hennes pappa, med närhet och kärlek.

Därmed känns det som att jag är färdig med berättelsen om Vilma och hennes liv. Samtidigt tänker jag att det skulle vara kul att fortsätta. Det är ju så att när man har skapat en "värld" så lever den kvar inom en och det finns massor som går att utveckla. Några av karaktärerna skulle jag själv vilja veta mer om, till exempel Aspas kusin Vispa och hennes farbror Blåbär. När världen redan finns så har man också oerhört mycket gratis och det gäller ju även bildvärlden. Så vem vet, dörren till vättarnas värld står i alla fall på glänt tills vidare!






3 kommentarer:

Kerstin LH sa...

Så fina! Jag menar både bilderna och snytbaggen!!
Och så är det intressant det där - vad man gör när ´"tänkandet" inte duger, när man måste lura sig att hitta en historia. Och om man då inte kan bygga en snytbagge - vilket f.ö. verkar vara ett förträffligt roligt sätt - vad gör man då? Min mirakelmaskin heter Crescent, är ärtgrön och på sina ställen lite rostig, men den kan ta mig nästan vart som helst.

Jonna Berggren sa...

Vilken härlig bloggvecka ni har gjort, Maud och Maria! Tack

Andréa sa...

En sån underbar snytbagge och kul att läsa om hur era idéer har växt fram.