tisdag 10 april 2012

Jag vill bara att du gillar mig

Ingrid Olsson hör till de författare som inspirerar mig mest. Hennes förmåga att skildra olika verkligheter så att man kliver in i dem och är med precis där då det händer. Medan mamma sover handlar om en flicka vars mamma är alkoholist; läsaren följer huvudpersonens vardag och kommer bakom alla föreställningarna om att vara barn till en alkoholist, till en levd verklighet, där alla färger ryms men skam och skuld följer likt de två fångvaktarna hos Josef K. I Känslan av att hoppa är ordet hos en ung tjej som djupt påverkad av en skolkamrats självmord själv lever med dödsönskan. Vi följer huvudpersonen bokstavligt ända ut på takets kant, där allt plötsligt får nytt ljus. Komma över följer tätt i sorgen efter en kraschad kärleksrelation. Ett vanligt ämne, skildrat i otaliga böcker förut, som Ingrid Olsson skildrar på ett unikt och fängslande vis. Med dessa läsupplevelser i bagaget öppnar jag Jag vill bara att du gillar mig.


Omslagsbild: Jag vill bara att du gillar mig





Här är det myllret av livsöden i en skolklass som skildras. Mikrofonen ges till en elev i taget. Dramaturgin knyts ihop av tiden, det är i samma ögonblick som alla berättar – en tisdagsmorgon, som alla andra, när svenskaläraren likt många gånger förut är försenad.

Jag fascineras av tanken att ge röst åt de olika blickar, verkligheter och riktningar av längtan som finns i en grupp. Det är min dröm om litteratur, att den ska kunna berätta om våra olika universum, kunna överbrygga det faktum att vi människor går runt som öar, onåbara men storslagna. Jag vill få leva mångas liv, kunna se från flera håll, men kan man någonsin göra det? Är vi subjekt i varandras blick, eller enbart en projektionsyta? Personerna i Olssons roman stärker min misstro att vi bara ser en spegelbild av det egna ansiktets önskningar eller farhågor. Det är Katja som skickar en ros till Hannes och ältar detta genom hela kapitlet – hur kunde hon skicka en ros till en person som tycker att Alla hjärtans dag är en kapitalistisk skithögtid? Men när Hannes får mikrofonen nämns inte ett ord om rosen – han sitter i en busskur och vi får inte ens vara med när han får den.

Både Katja och Hannes har en sak gemensamt. De beundrar Lena. När Lena får mikrofonen så följer bara några meditativa rader som bryter av mot de andras prosaiska röster. De handlar om drömmen om det som är bakom, att kunna blunda och se en värld utan ljus. Jag vrider och vänder på vad raderna vill säga. Ena stunden tycker jag det ger Lena en ny röst, nästa att det stämmer in i de andras idealisering på ett irriterande vis – men jag tror inte att det är så enkelt. Det finns något mer där. Något som glider undan när man försöker få fatt på det.

Ur Jag vill bara att du gillar mig växer många intressanta frågor att fundera vidare på. Men den har inte samma bladvändarkraft som de tidigare titlarna. Livsödena svävar fritt i något som känns obehagligt nära meningslöshet. Jag känner igen känslan. Det är kommunikationen mellan människor som skapar mening. Här finns nästan ingen interaktion, inget som utvecklas framåt. Jag längtar efter något problem att koncentrera rösterna runt. Men hur ofta är det så i livet? I en skolklass?

När jag sträckläser boken framkallas samma känsla som jag alltid fått när jag ingått i en fast grupp, exempelvis en skolklass. Jag blir likgiltig för de andra. Detta säger något om mig som gör mig upprörd. Och det får mig att ta upp boken igen och närläsa ett kapitel i taget, och där, när jag låter personernas berättelser få lite mellanrum, hittar jag meningsfullheten. Varje kapitel berättar något viktigt. Men de är, likt verkligheten, öar med en och annan flaskpost utkastad.

Jag lägger ifrån mig boken med flera nya insikter, om mig, grupper och individers livsberättelser.

Jag vill bara att du gillar mig är utgiven av Raben & Sjögren 2011.

Malin Eriksson

Imorgon är det Kerstin Lundberg Hahn som har ordet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag fick den boken av tomten på BUS julfest. Den blev liggande men nu fick jag lust att läsa den. Tack, Malin!/Sassa

Jonna Berggren sa...

Den ska jag ta och läsa!