Första boken om Vilma och Aspa - att hitta personerna som finns där i texten.

Ibland får jag som illustratör väldigt mycket önskemål om hur bilderna ska se ut när jag börjar jobba med ett manus till en bok. Och ibland får jag ett fantastiskt kul uppdrag som det här att göra bilder till Maud Mangolds böcker om Vilma, där jag i stort sett fick fria händer att skapa karaktärer och stil så som jag själv ville ha det. Eller nästan i alla fall, de första skisserna jag skickade på vättarna hade Maud lite synpunkter på. Jag hade ritat dem ganska runda och lite som små troll eller tomtar. Hon såg dem mer som pixies, smala och lite kantiga. Så här såg mina första vättar ut:

Jag gillade också hennes idé av dem som lite nästan knotiga och framför allt fågel-lika. Efter några nya skisser såg de ut såhär:

Och sen har de varit rätt självklara, vättarna. Kantiga och lite knasiga och spexiga i sina rörelser medan Vilma är mer mänsklig och inte så yvig i sina gester. Aspa och Talle har också andra proportioner än Vilma fastän de är ungefär lika stora. När Vilma är förminskad alltså. Annars är ju Vilma mycket större.

Vilma hittade nästan sig själv. Jag brukar samla på mig referensbilder från nätet och blanda med egna minnesbilder av vänner. Sen ritar jag den karaktär jag ser i texten, de uttryck som de behöver och det jag själv föreställer mig om vad de tänker. Ofta blir det många många teckningar tills jag hittar något som känns rätt. Just Vilma kändes rätt redan från början, det här är de första skisserna:

En ganska försiktig tjej men bestämd och modig när det behövs. Jag tror att Vilma är ganska tyst och kanske lite ensam, innan hon träffar och blir vän med vättarna och fåglarna. Senare i boken ser hon ut så här när pappa bjuder på räkmackor på hennes födelsedag (eftersom hon tycker bättre om räkmackor än om tårta):

Vilmas tröja med grodor på har jag lånat av en kompis som har ett supersnyggt linne med ljusgröna grodor på mörkgrön botten. För att jag själv vill ha det det linnet och för att Vilma tycker om grodor. Det finns också flera stycken grodor i hennes rum. 

Att läsa ett manus och föreställa mig hur karaktärerna känner och tänker och hur de ser ut när de gör det är nog det bästa med mitt jobb. Sen funderar jag på det som inte står i texten. Som hur Vilmas rum ser ut. Var de bor någonstans. Vad Vilmas pappa egentligen gör på sina arbetsresor till Japan.

Jag tänker mig att han jobbar med något med datorer eller kanske med datasäkerhet på något stort företag som har samarbetspartner i Japan. Han känns lite som en sån datanörd för mig. Faktum är att hans utseende kommer från en väns sambo kombinerat med min egen mans klädstil. Och de är båda åt datanörd-hållet.

Jag använder rätt så mycket egna prylar i miljöerna i Vilmaböckerna. Vilmas pappa har tagit med sig saker hem från sina resor så de har tavlor med koi-fiskar och de har japanska muggar och kimonos som morgonrock. Muggen i bilden ovan har jag själv hemma, fast den är från Korea och inte från Japan.

Vilma gillar visserligen det japanska, men om hon får välja helt själv så tycker hon mest om indiska saker med mycket detaljer och tofsar och elefanter. Och med mycket färger, fast det är svårt att få med i de svart-vita teckningarna.

En av de roliga sakerna med Vilma är att Maud inte skriver så mycket beskrivande text om hur saker ser ut. Det gjorde att jag kunde hitta på allt möjligt i bilderna, saker som jag inte har frågat Maud om. Det är helt mina egna fantasier och mina visuella bilder av hur karaktärerna är när jag läser texten. Så hon kanske har en helt annan bild av hur Vilma vill dekorera sitt rum. Eller vad faster Siri gör på dagarna. Vi har inte pratat om det alls! Jag har så klart skickat skisser under arbetet, men förutom att jag ibland fått nån kråka i fel storlek så har det inte varit så mycket kommentarer.
Om jag jämför med andra projekt så tror jag det har varit en styrka, för mig, att vi inte pratat så mycket om hur det ser ut. Ibland är det bra och kul att arbeta tillsammans fram och tillbaka. Och ibland är det skönt att låta det vara två bilder av historien. Jag tror inte vi säger emot varandra. Kanske att det blir ännu mer historia på det här viset?

Ett tema som är genomgående i alla tre böckerna är alla fåglar. Det är många fåglar i själva historien, med lika mycket personlighet som människorna och vättarna.
Nästan alla utsmyckningar och mönster är fåglar av olika slag. Jag tycker själv mycket om fåglar och gillar när de blir så "äkta" som möjligt fast ändå i samma stil som människorna. Såhär kan mitt skissblock se ut när jag gör research till en bok:

Sen målar jag och fixar i olika tekniker och lager och slutresultatet kan bli så här i närbild:

Fåglarna kan jag se både som en symbol för något lite övernaturligt, att de har en slags anknytning till vättevärlden. Och att de är budbärare, precis som Bosse Kråka ofta är den som startar Vilmas äventyr genom att ha ett meddelande till henne.

/Maria Sandberg