Det röda trädet.

Den här veckan kommer vi i redaktionen att presentera några mer eller mindre nya böcker.

Först ut är Shaun Tans bilderbok Det röda trädet. 

Jessika Berglund har läst.

Jag är vuxen.

Jag ser på den här boken med mina vuxenögon. De tycker om vad de ser.

Boken väcker en ångest hos mig som jag gärna vill ha väckt. Den sätter bilder och ord till känslor som är nästan outhärdliga i sin alldaglighet.

Just så här är det, ganska ofta är det så.

Orden faller osagda, bokstäverna ramlar isär.

Fast det svider gör bilderna och orden, pappret, att jag kan lägga känslan utanför mig själv och se den.

Det är inte alldagligt alls.

Och kanske är mina vuxenögon samma som dem jag alltid haft, också när jag var barn?

Berättelsen, till både text och bild, är en lägesrapport.

Ibland börjar dagen utan någonting att se fram emot.

Ja.
Så är det.

Sovrummet yr av vissna löv som täcker golvet i ett allt tjockare lager och inte förrän i slutet, när dagen övergått i en annan slags kväll förstår man vad det är för löv.

Det är det röda trädets löv.

Det där trädet som väntar på en när man vaknar, andra gånger.

Jag förmodar att det då är en dag fylld av förväntan?

De finns också.

På sista sidan står trädet där och det är tur för resan genom dagen, den där långa dagen utan någonting att se fram emot, den har varit tung.

Text och bild hänger helt och hållet samman. Orden snurrar över pappret, ibland är bokstäverna förkrympta och liksom tystade, på andra uppslag dånar de fram och överröstar allting. 

Alla det svåra blir så tydligt.

Som när bekymmer kommer, alla på en gång.
Och dessutom i form av enorma atlantångare och höga svarta vågor som fyller hela havet medan man själv bara har en liten, liten hallonbåt att sitta i.

Eller när dagen är en gapande fisk som hänger över ens huvud, gråtande. Att man ens orkar stå upprätt?

Det är collage av olika slag och ett mycket måleriskt måleri, med färg som liksom klibbar vid bilden. Kan det vara akryl?

Den lilla figuren går med slokande huvud och orkar inget säga.

Nu låter det som värsta ledsenboken och det är det ju också.

Men det är märkligt. När något är riktigt sorgligt och svårt, då hjälper det med en bild.

Det är väldigt tydligt att alltsammans händer inne i figuren. Att det är trädets frånvaro som gör det, ett inre träd. Som själva förväntan?

Det röda trädet gror i slutet och snabbt, snabbt fyller det hela sidan med lysande rött.

Dessutom är varje uppslag fullt av små hemligheter att leta reda på, ord och bilder som bara nästan syns och gör det möjligt att sjunka in och titta länge.

Det är en mycket vacker bok.

Jag tycker om den.

Det röda trädet är utgiven av Kabusa böcker 2011. Av Shaun Tan har också givit ut Ankomsten 2010 och Borttappad 2012. 

Jessika Berglund 

I morgon berättar Malin Eriksson vad hon har läst.