Bortom saknaden

"Kistan var av ohyvlat spillvirke. Sixten stod vid andra kortändan och fäste ögonen i ett kvisthål. För sig själv stod han, som om han inte riktigt hörde samman med de andra."

Jo, precis så fattigt och dystert är det i inledningen till Bo R Holmbergs historiska ungdomsroman "Bortom saknaden": bräder som blivit över, Sixtens blick fästad vid ett märke i träet där något fallit bort, och de som står mittemot är halvsyskonen och styvpappan. Styvpappan som efter begravningen korthugget meddelar att de varken har rum eller råd att låta Sixten bo kvar i hemmet. Det är hans mamma som är död, och om Sixten bär sorgen i tystnad och bakom brännande ögonlock så får sågverket ge röst åt känslorna; "På avstånd hördes sågverket skria"

"Bortom saknaden" av Bo R Holmberg, Rabén& Sjögren 2011.

Året är 1907 och redan dagen därpå ger sig Sixten iväg för att söka jobb på något av de andra sågverken längs älven. Mer eller mindre av en slump hamnar han och kamraten Henning mitt i Sandökravallerna, när en mängd arbetare försöker driva bort strejkbrytare från sågen i Sandö. Från början är det berättelsen om Sixtens saknad efter mamman, men bortom saknaden finns en längtan efter ett bättre liv. I Sixtens drömmar betyder det ett rent hem istället för en lusig arbetarbarack, och någon att dela det livet med. Kanske hon från dansen, Viola? Och på ett annat plan är det förstås skildringen av en historisk händelse.

För det är ju inte bara Sixtens berättelse, den andra huvudpersonen syns också på omslaget: Sågverket.

Jag skulle kunna skriva om "Bortom saknaden" som historieskildring eller om den politiska bakgrunden, men det har andra gjort (Läs Ying Toijer-Nilsson i SvD eller Ulla Lundqvist i DN). Istället lät jag mig dras in i språket.

Frågan är ju lika självklar som den kan vara svår - hur levandegör man en tid och en miljö med hjälp av själva språket? Jag vill påstå att Bo R Holmberg för den här romanen har byggt ett slags sågverksspråk. När Sixten och Henning söker jobb på Strömnässågen får de först en föreläsning (eller predikan, som Henning säger) om hur arbetet på sågen hänger ihop:
"Ett sågverk, sa mannen på kontoret, är som en hel vetenskap, det. Ett maskineri. En värld i sig är det. Ja, som en kedja är det." Och sedan fortsätter det med en beskrivning av arbetsuppgifter och befattningar som för mig blir hälften historielektion, hälften poesi: sågställaren, försågaren, hjälpsågaren, kantverket, ribben, ribbdragaren, stabbläggarna, ströpojkarna, kapare och knubbpojkar, utlastare ...

Jag tycker mycket om det. Språket är rättframt och rent, utan krusiduller, meningarna kapade i behändiga stycken, och så med sågverkets vokabulär som doftar ohyvlat trä och sågspån. Som där i inledningen med mammans kista.

För det är ju som bekant inte bara vad man berättar, utan också hur man berättar det. "Bortom saknaden" är bitvis ohyggligt spännande, men också riktigt intressant därför att den gör det där som bara litteratur kan göra - den låter oss uppleva världen genom ett annat temperament, på en annan plats, i en annan tid.

Kerstin Lundberg Hahn

Och imorgon får vi läsa om något som Caroline Röstlund har läst.