Samma med Aspas pappa som Aspa känner sig sviken av men förlåter i slutet av boken. Den här bilden på Aspa och hennes pappa kändes som en slags sammanfattning av boken för mig.
Fågeln på framsidan är en slags fantasiversion av den Rosella som de pratar om i boken. Jag vill så långt det är möjligt rita korrekt utifrån den information som finns i texten. Så jag gjorde en hel del research om papegojor. Sen gjorde jag ändå något helt annat eftersom det inte är en riktig fågel utan en slags övernaturlig vision av Aspas mamma, som en skyddsängel fast en fågel.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så brukar jag börja mitt arbete med manuset med att fundera över hur karaktärer och miljöer ser ut. Sen gör jag en slags tidslinje för vad som händer i historien och vad som är de viktigaste och de mest spännande scenerna. Det påminner mycket om hur jag jobbade inom animerad film, först bestämmer man hur det ser ut och sen hur det ska berättas. Och om man då kommer på att något måste ändras i karaktärernas eller miljöernas utseende för att stämma bättre med historien så kan man ändra innan själva arbetet med att skapa bilderna påbörjas.
Inom film pratar man ofta om tre akter (eller fem). Böcker är sällan uppbyggda på det sättet så jag försöker istället se vad som är plus och minus för karaktärerna. Helst vill jag visa det som är mest plus och sen det som är mest minus och så växla fram och tillbaka till slutet på historien. Det är inte alltid det som är mest spännande också känns som det viktigaste i kapitlet. Ibland är det den lilla scenen som fångar mitt intresse coh som känns intressant att berätta.
Som den här scenen med Vilma och faster Siri, mysigt uppkrupna i tryggheten i soffan:
Ofta händer det som är intressant i slutet av kapitlet, därför ligger bilden nästan alltid där. Till Vilma har jag också gjort kapitelvinjetter, i början av varje kapitel, som visar något annat som händer i just det kapitlet, eller kanske en symbol för någon känsla eller händelse.
Nästa steg, efter att ha analyserat vad som är viktigt att berätta, är att rita thumbnails.
Det är små skisser som mera bestämmer hur bilden ska vara uppbyggd än att visa detaljer. Ofta skriver jag också dit små minnesanteckningar om vad som är viktigt eller vilka kläder de har på sig och sånt. Här kan man också se vinjetterna för varje kapitel.
Faktum är att när jag gjort allt det här förarbetet så är bilden i stort sett klar. Den ska bara ritas. Men den finns redan i mitt huvud och i mina anteckningar.
Det är då jag kan börja spela musik och mysa vid ritbordet. Speciellt den här andra boken är skriven med mycket lapsang-te och med och Dixie Chicks på stereon. Jag jobbar alltid med musik och ofta blir musiken väldigt starkt förknippat med bilderna för mig. Efteråt när jag lyssnar på samma låtar så ser jag bilderna från Vilma framför mig.
3 kommentarer:
Tack! Det här blev ju som en bilderboksskola. Bra för mig. Jag är sugen på att skriva bilderböcker i framtiden, det finns så mycket mer att "ta på" i en bilderbok. Inte så att jag planerar att illustrera själv, bara skriva, men det är superintressant att få en inblick i hur du tänker när du lägger upp ditt arbete.
Ja, intressant! Även för mig är det spännande läsning, för vi har ju som sagt haft våra olika processer. Fint med sammanfattning av handlingen genom en annan persons ögon. Jag har t ex inte riktigt sett att båda flickorna försonas med sina pappor, mer tänkt att Aspa har valt bort sin pappa och flyttat.
En del av illustratörsjobbet kan man också ta till sig som författare. Det här tänket med att se karaktärens positiva och negativa sidor och växla mellan dem, det går ju att omsätta i skriven text också.
/Maud
Tack Jonna! Skriv en bilderbok, det tror jag skulle bli jättebra! Du har spännande och tydliga bilder av miljöer och känslor som skulle bli bra bilder.
Maud - det här med minus och plus kommer från en bok om att skriva för film, Robert McKees "Story". Kan varmt rekommenderas för alla som tycker om att berätta historier, man får bara bortse lite från Hollywood-snacket.
Jag gillade att du skrev att du placerade Vilmas mamma ända borta i Nya Zeland för att det kan kännas så när man är 10 år gammal även om hon inte flyttat så långt. Jag trodde, mycket mer bokstavligt, att du ville ge ett perspektiv av hur stor världen är nuförtiden, globalisering osv. Roligt att en sån grej kan tolkas så olika!
/Maria
Skicka en kommentar