Jag var i Umeå i början av veckan, höll en workshop och gjorde skolbesök på Västangårdsskolan. Det finns så mycket jag skulle kunna berätta. Jag skulle kunna berätta att det finns ett äkta spökskåp i bibblans sagorum. Jag skulle kunna dra byggnadens historia som en del av (numera nedlagda) Umedalens mentalsjukhus. Jag skulle kunna berätta om hur slöjdlärarna jobbar med böcker, hur bibliotekarierna smyger i kulvertar och eleverna blir omslagsrecensenter. Jag kan visa exempel på det nära samarbetet mellan skola och bibbla.
Det får bli i form av en bildkavalkad och några länkar. Titta noga nu:
 |
Umedalens mentalsjukhus inhyser numera flera skolor, vårdcentral, rep- och föreningslokaler, galleri, m.m.
Och ett bibliotek förstås. Under och mellan byggnaderna löper många, långa, läskiga kulvertar. |
 |
| I bibliotekets sagorum finns ett äkta spökskåp. Det verkar trivas där och håller sig någorlunda lugnt. |
 |
| Vicky Uhlander med slöjdlärarens tolkning av Kråkan Engelbert, skapad av Lena Arro och Catarina Kruusval. |
Nära samarbete mellan lärare och bibliotek under devisen "Leka, språka, lära". Klicka
HÄR så får du läsa mer om projektet där Engelbert var med.
 |
Och här de underbara tovade monstren som fick mig att gapskratta.
Det är Lilla och Stora Monster, i bokform skapade av Kalle Güettler, Rakel Helmsdal och Áuslaug Jónsdóttir,
i tovad form av en västerbottnisk hantverkare vars namn jag tyvärr inte vet. |
Vad som mer döljer sig på Umedalens bibbla, eller i mystiska skåp och kulvertar, det är - som man säger - en annan historia. Men ett inspirerande besök var det. Inte minst mötet med femmorna, fyrorna och tvåorna!
PS! Det där med böckerna och slöjden: Kolla
HÄR.
Glad fotograf, besökande författare och f.d. Umebo: Kerstin Lundberg Hahn
4 kommentarer:
Vad roligt att se gamla Engelbert, jag blir riktigt nostalgisk! Så fin han var och vilka grejer de har gjort i projektet, fantastiskt!
(Såg nån annan förresten SVTprogrammet om hur smarta kråkor är, det ante mig...)
Spökskåpet, slöjdprojektet och de tovade monstren får en att , riktigt längta till Umeå. Fiffigt folk där verkar det som, beror det på de långa vintrarna som sätter fart på fantasin, tro?
Ja, visst är det fint. Det verkar sprudla av kreativitet både på bibblan (som samtidigt är folkbibliotek) och skolan.
Kråkor och storspovar - spännande fåglar. Kråkorna är kanske smartare, men storspovens sång, eler vad man nu ska kalla det ödesmättade kuttrandet och skorrandet, är sorgligare.
Storspoven är f.ö. Västerbottens landskapsdjur, för den som inte hade det aktuellet :)
Fiffighet och fantasi som ett resultat av långa, mörka vintrar? Tja, vem vet ...
Oj, så fint bloggat, Kerstin! Det verkar varmt och mysigt trots snöstorm. Och så Umedalen! Där har jag jobbat som sjuksyster och blivit vän med en mutist och träffat "Västerbottens galnaste kvinna" som hade mycket vackra gröna ögon. Och när det var palt så vallfärdade vi likt lämlar till matsalen.
Men Kikki, har du jobbat på Umedalen? Bara din formulering är ju alldeles underbar: Blivit vän med en mutist och träffat "Västerbottens galnaste kvinna".
Vissa upplevelser liksom låter som boktitlar. Jag måsta vara yrkesskadad ;)
Skicka en kommentar