LÅNGVARIGA UPPDRAG

I mitt förra inlägg berättade jag om en för mig viktig bild som gav mig ett uppdrag att illustrera samtliga böcker och reklammaterial till en bokklubb. Kråkes bokklubb, Gleerups förlag med Marie Rydell som huvudförfattare. Ett uppdrag som gjorde att jag kunde börja illustrera på heltid.

Till en början förstod jag inte riktigt hur stort och omfattande uppdraget skulle bli. Allt som allt, med några läroböcker inräknade, blev det 42 böcker. I fem år höll jag nästan uteslutande på med bara Kråke. Produktionen var hektiskt, böckerna avlöste sig i rasande tempo, men jag gillade det. Det var härliga år! Jag lärde mig massor och fick rutin. Det var en trygghet och en kontinuitet jag som frilans förmodligen aldrig kommer att få igen. Inte på samma sätt. Sen måste jag erkänna att jag stundtals var lite trött på figurerna men överlag var det bara bra.

Bokklubben är fortfarande aktiv och i år fyller han tio år, Kråke, fast han aldrig blir äldre än fem…

I slutet av mitt arbete med Kråke kontaktades jag av B. Wahlströms förlag (på den tiden Damm) angående en eller kanske två böcker till deras serie Läsgrodan. Böckerna skulle handla om en kaxig tjej som hette Vilma och var skriven av Cecilia Lidbeck.

Jag tackade givetvis ja och det som först varit planerat till två böcker blev tio. Jag hade återigen fått ett uppdrag som sträckte sig över flera år.

För frilansare, förstår jag nu i efterhand, är det guld värt med långvariga uppdrag. För mig var det så i alla fall. Men samtidigt gjorde de långvariga uppdragen att min identitet som illustratör blev starkt förknippat med att ha mycket jobb. Att vara anlitad. Vad händer då när uppdragen blir färre. Telefonen tystnar, inboxen på mailen lyser tom och de långvariga uppdragen uteblir? Vad händer med mig som illustratör? Är jag fortfarande en illustratör eller inte? Dessa frågor fick jag anledning till att ställa mig och mer om detta berättar om i nästa inlägg.

Jessica Lindholm