Då när jag var på biblan häromdagen och pratade med Anita Leman hamnade vi ju på klassikerna.
Vilka nu det är.
Man kanske kan säga att det är "böcker som har varit underbar läsning för några årskullar barn"?
Eller måste det vara verkligt gamla böcker, sådant som lästs av generationer? Då blir det naturligtvis svårare eftersom så mycket av samtiden märks i texten, både till innehåll och språk.
Vissa böcker blir på något vis klassiska med en gång och då kan det kanske bero på att de handlar om mycket självklara saker. Som att vara människa, att växa upp, lära känna sig själv osv...
Men gör inte alla böcker det, på något sätt?
Naturligtvis vill man puffa extra för nya böcker.
Inte minst vi som upphovspersoner vill ju det...
Men samtidigt.
De lite äldre böckerna, de som luktar bibliotek och lätt faller upp på redan grundligt lästa uppslag.
Med nötta omslag och gult papper kommer de mer och mer i skymundan tills de hamnar i magasinet. Och då är de svåra att låna!
Efter en längre tid utan utlån står de sen på en vagn vid entrén, fem böcker för tio kronor...
Och man vet inte om man ska bli glad över att så billigt hitta böcker man så gärna vill ha eller ledsen över att ingen uppenbarligen läser dem.
Nu vill jag verkligen understryka att när jag pratade med Anita förstod jag att som bibliotekarie vill man självklart puffa för alla böcker som är bra, nya såväl som lite äldre. Ofta är det svårt att fånga låntagarens intresse för de äldre böckerna.
Men vill man ha roliga och kanske lite oväntade tips är det bara att fråga!
Den där dagen på biblan hittade jag bland annat Susanne Coopers Gråkungen på vagnen för utgallrade böcker.
Den läste jag för min grabb och det var just sådan där läsning som fångar hela familjen kväll efter kväll.
Gråkungen är fjärde delen av fem i en fantasyserie som utspelar sig på engelska landsbygden.
En ring av järn
Ovan hav under sten
Lövhäxan
Gråkungen
Silverträdet
Det börjar med att Will Stanton på sin 11-årsdag får en uppdrag baserat på att han tydligen är en av de gamle, vad nu det kan tänkas innebära... Onda krafter är efter honom och gamla keltiska myter som han knappt har hört talas om är plötsligt i högsta grad levande.
Det här är inte sådan fantasy där man rör sig i en fantasivärld, men det är som flera lager där verklighet och fantasi blandas. Mycket spännande...
(vad ÄR det förresten med elvaåringar som gör att just de hamnar i sådana otroliga äventyr jämt?)
En ring av järn har filmatiserats, men den är rätt annorlunda som film. Inte mycket är sig likt även om filmen också är bra.
Böckerna finns på bibliotek, men kanske måste man fråga efter dem.
Var inte rädd att göra det!
Jessika Berglund
3 kommentarer:
Att barn- och ungdomslitteratur så snabbt förlorar läsare och gallras bort är sorgligt. Jag undrar hur det är om man jämför med vuxenlitteraturens klassiker. Finns det en annan attityd mot barnlitteratur, att klassikerna, som exempelvis Susanne Coopers fantasyserie, inte får samma status och inte ingår i allmänbildningen på samma sätt som vuxen klassikerna? Och vad skulle man isf kunna göra åt problemet?
(kommentaren kom bort och nu får jag inte till det, men här är ett försök i alla fall)
Jag fick den uppfattningen att problemet är att böckerna inte lånas och därför sakta ramlar bakåt ner i magasinet.
fast varför de inte lånas kan man ju fundera på, om de är bra. Boksamtal, det skulle kanske hjälpa? I skolan också, samtal kring läsande... plus högläsning då, som ju möjliggör för förståelse på ett helt annat sätt.
Ofta framhålls läsandet som viktigt rent tekniskt, och det är så klart viktigt att alla kan läsa.
Men visst är det synd om litteraturen reduceras till ett redskap att öva lästeknik på?
Jag tycker att skönlitteratur ska få vara läsning för nöjes skull. Man finner nöja i så olika saker.
Jag tänker att det beror på hur olika man värderar barn och vuxen litteratur också. Det är väl sällan man hör att man ska läsa Strindberg för att öva sin lästeknik ... Barn- och ungdomslitteraturen tar ju upp ämnen som är livsviktiga, som man behöver läsa för att utvecklas som människa. Och de bra böcker som finns är ett kulturarv att förvalta, som bör ledas vidare till generation efter generation.
Fast det vet jag ju att vi alal tycker, ingen skulle nog egentligen säga emot det.
Skicka en kommentar