Akvarellpapperet är naturligtvis av bästa sort! Tåligt med god sugförmåga och ganska fingrängat. Likaså penslar, finaste mårdhårspenslar ska det vara i storlekar från 14 och neråt.
Ja, sedan är det "bara" att fylla i sin tecknade bild. Men det är ju som sagt var ett evigt sökande efter rätta känslan, dvs skapa någon sorts harmoni i det färgade rummet. Och det är ett pill. Varje färg på sin plats, inget utanför sin linje och inget glömt. Det har faktiskt hänt att jag glömt någon liten detalj som inte upptäckts förrän boken är tryckt och klar. Usch!
Och så var bageriet klart, trångt och lite rörigt, precis som det ska vara när man är i full färd. Lite kul är det att bagaren är lik den gamle Sill-August ur böckerna om gubbarna Granström (Text Lena Arro). Lite yngre och lite rundare men visst är det han / Catarina
6 kommentarer:
Kanske en okänd son till Sill-August, vem vet..?
Så härliga bilder! Får både läslust och baklust...
Bläddrade i den om Sill-August och hans kompis som inte ville fira jul och blev väldigt sugen (vad hette den nu?), mitt barn har blivit för stor för bilerböcker, men jag kanske får tvinga henne att läsa den med mig ändå...
Tomtegröt och tulpaner! Och det finns ytterligare tre böcker om gubbarna Granström med de fantastiska titlarna, Fastrar och fullriggare!, Måsar och mamelucker! och Gubbar och galoscher!
Härligt att läsa dina handfasta inlägg om hantverket kontra de inre våndor och konflikter som har med själva skapandet att göra. Där frågeställningar kring konturlinje och färgklanger upptar hela ens tankar så till den milda grad att vardagen runtomkring förbleknar till en skuggvärld medan den fiktiva världen blir den enda som betyder något. Och visst gnisslar det förfärligt i hela själen när något inte stämmer och den största glädje när en aldrig så liten pusselbit faller på plats. Är det inte underbart att människan inte lever av bröd allena eller? Och nu citerar jag(som bibliotekarien Sally) "Der Mensch lebt nicht von Brot allein"
Trallvänlig refräng ur Brechts Tolvskillingsopera
Hej Andrea!
Oj, vad jag känner igen mig i din beskrivning av skapandet och hur vardagen bleknar och det eviga gnisslet i själen som är ens värsta och bästa vän, vad hade hänt utan den känslan?
Skicka en kommentar