torsdag 15 december 2011

Bellas julsaga



Det här är Bella. Hennes man trillade av pinnen förra julen och dog. Nu orkar hon inte vara ledsen längre men känner sig väldigt ensam. Snart är det jul igen och då suger det verkligen att vara själv.


Först funderar Bella på om hon ska skriva ett brev till Tomten och önska sig en ny vän. Men så struntar hon i det och kollar på kontaktannonser i stället.
Hon vill ha en som är blå och ingen liten skit. Hon är faktiskt mitt i livet själv, 8 år. Man vill ju ha nån som levt livet och har nåt att berätta. Fast ingen urgammal heller. Då kanske man snart blir änka igen, tänker Bella.

Den här gillar Bella. Han är blå och 8 år gammal. Han heter Överste Behmini och har varit flygare i Iranska armén men gillade inte krig så han rymde till Sverige. ”Så kära fru Bella, jag är en invandrare. Vad tror du om det?” skriver Behmini i kontaktannonsen. ”Men hallå, eller!” svarar Bella. ”Vi undulater har väl alla invandrat någon gång, från Australien tillexempel. Det är ju bara där vi är urinvånare. Jag gillar dina mustascher. Kom hit och provbo om du vill.”
Så här kommer överste Behmini, en verkligt kall vinterdag.

Här kollar dom in varandra för första gången.

Men det känns så konstigt att träffas i verkligheten. Både Bella och Behmini undrar om det kanske var ett misstag ändå att träffas så här. Dom känner ju inte varandra. Kommer från helt olika världar.

Fast han är ganska söt, tänker Bella. Ganska tjock och väldigt snäll. Och innan hon hinner tänka sig för smiter hon in till honom.

Men så blir Bella blyg igen. Han ska minsann inte tro att han är nåt, tänker hon och vaktar bästa och högsta pinnen. Överste Behmini tycker hon är rätt jobbig. Hon ska bestämma hela tiden, var han ska sitta och när han kan äta. Inte får han komma särskilt nära heller. Men såna är dom, undulatkvinnorna, det vet han. Man får hoppas att det kanske går över.
På natten blir Bella skrämd av ett konstigt ljud. Då kommer Behmini och sätter sig bredvid Bella. Det känns tryggt att vara två, det tycker både Bella och Behmini. Ja, det känns verkligen bra.

Och när morgonen kommer sitter de fortfarande på samma pinne. Fast de har inte pussats ännu. Men det är inte så bråttom, det är många dagar kvar till julafton. Kanske blir det en julklappspuss då. Och vem vet, till påsk kanske det blir ägg.

Text&bild Kristina Westerlund

3 kommentarer:

Catarina sa...

Jättefin historia, sånt gillar jag!!

Anonym sa...

Emma Adbåge är också inne på undulatspåret, här: http://www.emmaadbage.com/blog/mums/

/Pia

Jonna Berggrens Fantasy sa...

Åh vilken söt saga. Gillar lyckliga slut! Blir det en fortsättning?