tisdag 14 juni 2011

Gull Åkerbloms svar

Gårdagen ägnade jag mig åt att skriva nytt. Det betyder att smita runt, städa, dona, och långsamt växer styckena fram, ett efter ett. Motvilligt tvingar jag mig till datorn för att pränta ner dem.


Skriva nytt är alltid ett stort motstånd för mig. Det är att hitta en väg och våga tro att den leder framåt ...


Nyskrivandet kräver om inte dagar så timmar av obruten ensamhet. Detta leder mig in på dagens fråga, hur får man ihop de introverta och det extroverta. Jag har bollat den och några andra frågor till Gull Åkerblom.



Vad har du får råd till mig som ny i författarrollen?

Egentligen skulle jag inte vilja svara något annat än detta:

Lyssna på dig själv!

Strunta i vad andra säger!

Alltså: Öva upp ditt självförtroende.

Om du - som jag gjort under åren som gått - får för dig att läsa ett antal skrivarböcker i hopp om att hitta Det Förlösande Rådet - då kommer du till sist att inse, att

1. Något sådant finns inte.
2. Böckerna ger olika råd
3. Men de är också tämligen lika (och hur skulle det kunna förhålla sig annorlunda?).

(Om du ändå vill läsa någon sådan, välj den bästa: Ursula K Leguin, Steering the Craft (tyvärr inte i svensk översättning.)

I övrigt gäller som alltid:

Skriv ofta och mycket, och allt möjligt.

Läs ofta och mycket, och allt möjligt.

Och (kanske det viktigaste eftersom de två andra punkterna är så självklara för någon som vill bli och leva som författare):

Var tjurig och envis! Skaffa dig ett sjusärdeles tålamod! Låt dig inte slås ner av en refusering. Kom igen, och igen!

Att hitta förlag, lansera sina böcker, nå ut i världen tar kraft och är i mycket motsats till det introverta rum som berättelser föds i. Hur gör man för att behålla kontakten med sitt egna skaparrum samtidigt som man bjuder in omvärlden?

Det här är en fråga som du nog ska ställa till en annan - möjligen yngre - författare. Jag tillhör den generationen som lämnade över allt det där till mina förlag och redaktörer. Så är det inte längre, på gott och på ont. Man måste bjuda mycket mer på sig själv, göra reklam för sig, vara mer på hugget.

Visst har jag blivit intervjuad, visst har jag varit ute i skolorna och pratat (och det är förstås ett slags PR-arbete även om det i första hand för mig har handlat om möten med mina läsare). Men oftast har detta inte inkräktat på min skrivtid. Tvärtom skulle jag nog kunna säga: skolbesöken gav mig under flera år inspiration och kunskaper som jag inte skulle velat vara utan. Det har hänt att barn som jag träffade i ”verkligheten” senare har dykt upp som karaktärer i mina böcker.
Men till sist blev det för mycket. Jag gör det inte längre. Kanske är det faktiskt en eftergift åt att värna mina inre rum? Att när åren sätter spår både på utsida och insida så har jag blivit mer rädd om den där tiden - som jag möjligen förut tagit för given.
Men faktum är att jag inte tror att man ska värna om sina skaparrum som om de vore heliga. Jag är ganska säker på att omvärlden ibland behöver komma in där, ruska om oss, skratta lite åt oss där vi sitter i vår ensamhet och skriver bakom den låsta dörren. Den måste öppnas likaväl som den vid andra tillfällen måste låsas. Man ska vara uppmärksam på sig själv, inte på hur andra gör. Trivs man med att bli störd? Blir man galen om man inte får vara i fred?
Kanske kan man kunna pröva något så enkelt och trist som att schemalägga sig? Skrivlusten kommer medan man skriver, inte som en skänk från ovan i form av inspiration. Om jag inte hade satt mig vid skrivbordet och börjat skriva, ofta under stort motstånd för att sedan upptäcka att det om igen är så himla kul - då skulle jag ha skrivit en enda bok.


Hur mycket tänker du på läsarna när du skriver?

Egentligen inte alls. Jag bestämmer förstås i förväg för vilka åldrar en viss bok helst ska passa, innehållsmässigt, språkligt. Men när jag väl sätter i gång och skriver tänker jag inte alls på mina kommande läsare. Astrid Lindgren påstod att hon skrev för sig själv och blev hånad för det av sådan som ansåg att barnboksförfattarna främsta uppdrag är att vara pedagogiska. (Vilket hon förstås inte alls brydde sig om, som den kloka person hon var…) 
Och jag svarar likadant: när jag väl är i gång med mitt skrivande då är det NU som gäller, och detta NU är ingen annan än jag själv.
Mina läsare kommer inte in i bilden förrän boken är klar - att läsas, köpas, lånas, recenseras.

Om det är några jag tänker på, och lyssnar till, så är det mina karaktärer.
Men hallå - vad tar hon sig till nu, då? Nämen - vilken bra idé! Typ.
Jag litar på att de för mig åt rätt håll.
Det är när jag inte lyssnar på dem, när jag tror att jag vet bättre, som det inte blir bra.

Jag skulle antagligen skriva även om jag inte blev läst.

Finns det något du skulle ha gjort annorlunda när du ser din författartid i backspegeln?

Nu är det väl så att jag även har en hel del författartid framför mig, hoppas jag. Men om jag ser på det som är skrivet, det som är utgivet och läst, då finns det förstås sådant som jag kanske inte ångrar (man gör ju så gott man kan i den tid i livet som man befinner sig), men som jag ibland ändå funderar över. Som nu, över dina frågor.
Jag drömde om att bli författare från det jag lärde mig skriva. Ändå hann jag bli 49 innan första boken kom ut. Livet kom emellan brukar man skylla på. Familjen, barnen, arbetet, , hundarna…
Men ändå. Kanske borde jag ha försökt vara lite mer målmedveten, lite modigare, lite mer egoistisk, kräva lite mer tid för mig själv? Jag vet faktiskt inte.
Kanske var det helt enkelt så att jag inte ville, inte just då och därför inte kunde uppamma tillräckligt mycket kraft för nattligt skrivande?
Nu vet jag dessutom att den erfarenhet jag skaffade mig då har jag haft stor nytta och glädje av i mitt skrivande sedan. Erfarenheten av bokpratare - som bibliotekarie - hade jag sedan med mig ut i skolorna, som författare. Jag har aldrig någonsin varit rädd eller osäker för alla dessa möten - jag visste redan hur man gjorde.
Så, nej, jag tror inte att jag skulle ha gjort något annorlunda om jag blivit erbjuden att leva om mitt skrivarliv. Möjligen omformulering av en och annan riktigt usel mening…


                                          Några av Gulls många böcker

9 kommentarer:

Jessika sa...

Jag skulle antagligen skriva även om jag inte blev läst.

Vilken vacker mening!
Den får följa med in i dagen skrivande. Att man till så stor del skriver för sin egen skull.
Jag berättar min historia för mig själv.

Kerstin LH sa...

Jag tar med mig orden:
"Skrivlusten kommer medan man skriver, inte som en skänk från ovan i form av inspiration", och kastar mig därmed in i dagens arbete.

inger granberg sa...

Den här intervjun kommer jag att återkomma och läsa igen.
Tack för att du gjorde den.
Hon sa så väldigt mycket som jag funderar över nu när jag är upptagen med det så kallade "livet".
Att inte tappa kontakt med sina inre rum är så självklart men också så viktigt att få bekräftat som i den här intervjun.
Schemalägga skrivtid är viktigt men jag har inte längre dåligt samvete för att jag inte skriver på spårvagnen mellan heltidsarbetet och hemmet. Skrivandet måste också innefatta en slags längtan och oredovisad tid, att inte alla vet vad man gör alltid.

Kim M. Kimselius sa...

Hej!
Vilken trevlig blogg ni har! Har lagt en länk till er blogg ifrån min blogg: http://kim-m-kimselius.blogspot.com/ För att fler ska få möjlighet att hitta hit!
Kram Kim

Monika Häägg sa...

Tack Malin för att du intervjuar Gull! (Hon är en av mina favoriter).Det är många kloka ord som hon delar med sig av.

barnboksnätet sa...

Vilken intressant intervju! Stort tack till både Gull och Malin. Jag känner igen mig mycket i det här. Även jag har i princip slutat göra skolbesök, det tog mer kraft än det gav och det inkräktade verkligen på möjligheten att stiga in i det där inre rummet.
Och visst är det plågsamt att skriva nytt - tills man har hittat berättelsen. Varje gång jag ska sätta mig med ett tomt dokument tar det emot så att jag tror det ska bli omöjligt. Sen efter några kapitel brukar det lyfta. Det händer när jag blivit riktigt nyfiken på hur det ska gå, när karaktärerna börjar leva sitt eget liv. Det gäller att komma ihåg detta, att stå ut tills det magiska ögonblicket infinner sig.
Nånstans läste jag att skrivande är ett arkeologiskt jobb. Stämmer precis. Man frilägger försiktigt berättelsen bit för bit. Plockar upp små bitar och borstar av och sätter ihop. Visst är det ett häftigt jobb vi har!
//Maud

Jeanette Palm sa...

Hej Malin!

Vilken rolig och intressant intervju! Jag blev lite extra inspirerad av följande stycke: "Jag drömde om att bli författare från det jag lärde mig skriva. Ändå hann jag bli 49 innan första boken kom ut. Livet kom emellan brukar man skylla på. Familjen, barnen, arbetet, , hundarna…" Känner precis samma sak.

Jag blev också inspirerad av dina ord om "nyskrivandet" och att hitta en väg och tro att den leder framåt. Fint uttryckt och härlig bild...

Det gäller helt enkelt att få till den där underbara tiden framför datorn när timmarna bara flyger iväg.

Lycka till med det nya!

Kram Jeanette

Ingela sa...

Jag skulle kanske skriva mer, om det inte fanns så mycket bra att läsa här... ;-)
Tackar för riklig dos av kloka och tankvärda ord!

BBN sa...

Och tack Kim!