Annars höll jag ofta till i den där "garderoben" som Maud Mangold skriver om här. Där satt jag och hade tråkigt. Dingla med benen bara, och sitta med hakan i händerna och se sin egen spegelbild reflektera i det svarta fönsterglaset. Sitta och rita och plita och tejpa ihop små böcker. Sånt höll jag på med. Det här var nämligen många, många år sedan. Före chat och mail och mess och till och med före kabelteven var det. B. G. Before Google. Det var liksom närmre backstugesittaren än till Lady Gaga och kontakten med yttervärlden bortom potatisåkern gick genom lantbrevbäraren.
Jag drömde om att bli brevbärare. Så glamoröst det verkade att få leverera paket från Amerika och så spännande att få ta del av människors liv genom att läsa på vykortens baksidor, tänkte jag. Det var det mest kreativa och spännande yrke jag såg. Att det fanns de som jobbade med att rita eller skriva kunde jag knappast föreställa mig. Visst kände jag till Astrid Lindgren, men fanns hon verkligen på riktigt? Dom vuxna runt omkring min potatisåkersvärld var bönder eller rörmokare eller lastbilschaufförer. Om man var en mamma kunde man jobba på VIVO eller i skoaffären.
Men den där barndomens garderob blev trång. Man ville bort. Lifta iväg mot horisonten med brevbäraren (han hette Sven tror jag). Kanske fanns det en plats någonstans utan så mycket potatis, tänkte jag nog. Någonstans med mindre potatis och mer... pizza. Det hade börjat bli populärt. Ja, jag sa ju att det här var många, många år sedan.
Nu är det tvåtusentiotal. I min barndoms bygd finns inte längre så mycket potatisåkrar. Bönderna har dött av, och förresten är det numera lönsammare med EU-bidrag än potatis. Brevbärarlinjen hotas av ständig indragning men då och då, om man har tur, kan man koppla upp sig på internet med sitt mobila bredband en stund. Så att det inte blir så ensligt. Så ensligt och ensamt och eländigt där i glesbygdens granskogsskugga.
Jag blev aldrig brevbärare. men jag äter mycket pizza och är aldrig ensam mer. Och det är väl ett tecken på... utveckling?
 |
| Här är en bild på en brevbärarleverans som jag gjorde till boken "Gubben som grät" (Rabén & Sjögren, med text Pernilla Stalfelt). Just den här illustrationen kom inte med i boken. Den lilla gubben ser nog för ensam och eländig ut här. |
ps. Om det är någon som undrar så är jag uppvuxen på 70-talet.
6 kommentarer:
Jag tänker att det finns så många olika sorters ensamhet runt litteratur.
Att boken kan handla om ensamhet, att kanske någon är ensam och/eller övergiven och kanske löser det sig, kanske inte.
Eller att den som läser är ensam men genom boken hittar både vänner och sammanhang.
Och att den som skriver/ritar boken får sin värld vidgad och befolkad med figurer att umgås med ett slag. Och läsare som kanske hör av sig, men som i alla fall LÄSER. Att ens berättelse kommer ut till någon och det gör att ensamhet krymper. När man får berätta menar jag.
Att det finns mer än potatisfält här i världen.
Jag upplever starkt att de personer jag skriver om är vänner jag lär känna väldigt väl. Via dem växer min värld och jag får prova sådant jag annars kanske inte vågar mig på. Eller ha åsikter i frågor där jag i verkligheten är ganska tyst.
Att litteratur är samtal, även om man kanske inte alltid hör varandra direkt. Någon berättar, någon annan svarar och kanske är det en tredje eller rent av fjärde person som sedan hör det hela? Att det blir ganska stora nät av allt detta till sist och så ingår man i dem, det känns fint:)
Du kan nog tacka potatisåkern för att du så blev kreativ! Läs tex den här essän:http://www.vr.se/6/204.html Där står det bl a: " Det är först efter tillräckligt lång ensamtid som fantasin kan få eget utrymme och därmed börja utvecklas. "
Bilden fick mig att minnas en text jag skrev för längesen, som handlade just om en brevbärare.( som aldrig blev en bok ) Visst är det ett spännande jobb, ensamt fast ändå inte, med stora möjligheter att fantisera och skapa berättelser om brevens avsändare och mottagare - påminner faktiskt lite om att vara författare.
Tack för tips på essän, och ja, man får väl vara tacksam för sin potatisåker. :)
/Pia
Så bra du skriver Pia! Skriv mer!
Vilken fin bild. Just den borde kommit med!
Själv minns jag hur jag gungade. Ensam satt jag där i timtals och gungade; upp och ned, upp och ned. Minns hur jag tittade på himlen, på sträck efter flygplan. (När vi bodde i första huset i England fanns det MÅNGA sådana sträck; Heathrow i närheten...) En annan bild som dyker upp är när jag tittade på vindrutorna på bilen när det regnade; på mönstren som regndropparna gjorde. Tänk att man kan uppleva en så påtaglig ensamhet, i en bil med fyra andra personer (mina föräldrar och bröder).
/Maria
Skicka en kommentar