Bollkänsla är en serie böcker om tjejerna i fotbollslaget Uddens BK. I första delen Fotboll och kyssar, hade Emma just fyllt 11 år. I sjunde delen, som kallas Röda kort och svarta naglar och kommer ut till hösten, är Emma 13 år och har börjar på en ny, stor och lite skrämmande skola. Ett av motiven i boken är de konstellationer som uppstår när existerande klasser blandas och nya bildas. Vem blir kompis med vem? Vem får gå på de roliga festerna? Vem riskerar att bli ensam?
De senaste sex åren har Emma och hennes bästis Sara varit oskiljaktiga både i skolan och på fritiden. Blyga Emma och tuffa Sara har kompletterat varandra väldigt bra. Men nu, på den nya skolan, blir det nästan tvärtemot mot vad det brukar vara. Emma vill gärna hänga med fler människor medan Sara verkar nöja sig med att ha det som förut – Emma och hon tillsammans, utan plats för andra. Sara drar sig undan klasskamraterna och blir allt mer isolerad:
Så såg Emma Sara stå lutad mot staketet som löpte runt planen. Ensam.
– Sara! ropade Emma.
Sara fick syn på dem. Hon log svagt när de kom fram till henne.
– Vi ska gå och köpa en bulle eller nåt? Ska du följa med?
– Jag vet inte …
– Jo, kom nu! sa Emma gladare än hon kände sig.
– Okej.
Emma kände att något var på tok. Hela tiden det tog att gå och handla de där bullarna, äta dem och gå tillbaka till planen var Sara så tyst. Allt var Görans fel. Om han tagit med Sara i skollaget – vilket han borde ha gjort – så hade hon varit babbligast av alla nu.
– Har du sett till Ebba och Annie? frågade Emma, lågt så att inte de två andra skulle höra.
Sara skakade tyst på huvudet.
– Inga från Udden heller? Felicia?
– Nej.
– Vem har du hängt med då?
– Ingen.
– Har du stått ensam hela tiden?
Nu nickade Sara. Emma blev allt mer stressad. Det här var inte bra. Verkligen inte bra.
– Vi har samling nu, sa Frida med en blick på sin mobil.
– Kan inte du stå med oss och kolla på killarnas match? sa Emma till Sara.
– Jag är ju inte med i laget.
– Men det spelar väl ingen roll. Du kan ju stå med oss ändå?
Huvudskakning. Emma lämnade Sara, men tog med sig en tung klump i magen. När Emma tittade bakåt stod Sara ensam igen. Hon såg efter Emma och de andra.
Efter en fotbollsmatch där Emma visar framfötterna ökar hennes popularitet bland klasskamraterna. Plötsligt blir hon bjuden på den där festen som hon kunnat ge sin högra hand för att få gå på. Problemet är bara att hon dubbelbokat sig …
På lunchrasten satt Emma och Sara vid ett långt bord med Ebbas gäng igen. Något hade definitivt hänt.
– Vad kul det ska bli på lördag. Bra att du kunde, sa Ebba.
– Mm, sa Emma med munnen full av risotto.
Så slutade hon tugga och la ner gaffeln på tallriken. Nu kom hon ihåg. Sara och filmkvällen. Åh, herregud!
– Vadå lördag? sa Sara.
– Äh, inget, sa Ebba och vände sig mot andra sidan där Elinor och Vanessa satt.
– Vad menar hon? sa Sara.
Emma fångade frågande Saras blick under bråkdelen av en sekund.
– Jag berättar sen, sa Emma.
För en gångs skull gick de inte bort till godisaffären. De satte sig på en bänk i utkanten av skolgården, vid lågstadiet, långt borta från klasskamraternas ögon.
– Jag har blivit bjuden på en fest, sa Emma.
– På lördag?
– Ja.
Emma vågade inte se på sin bästis nu.
– Men det var ju då vi skulle göra pizza och kolla film.
– Jag vet!
Nu tittade Emma på Sara i alla fall. Sara tittade tillbaka. Allvarliga ögon. Emma blev rädd. Hon ville inte se de där ögonen tåras igen, som de gjort under gympan i tisdags.
– Måste du gå på den där festen, då?
– Måste och måste …
– Men du vill?
– Ja.
– Men jag då?
Emma kände en märklig blandning av sorg och ilska. Hon ville inte såra Sara, men vad skulle hon göra? Skulle hon missa den första och kanske enda festen i sitt liv för att stå och baka pizza hemma hos Sara, som hon gjort hundra gånger tidigare? Varför kunde inte Sara göra det enkelt för Emma, bara säga att det var okej?
– Du lovade, sa Sara.
Som ett litet, litet barn. Emmas bästa vän var en treåring.
– Vi kan ju göra det nån annan gång i stället, när som helst. På fredag!
– Vi är inte hemma då. Jag sa ju det. Men du orkade kanske inte lyssna?
Då vällde känslorna över för Emma.
– Vadå, jag kan väl inte komma ihåg allt du säger! Söndag då, vi kan träffas på söndag!
Det där blev alldeles för högt och skrikigt. Det var inte Emmas mening, det var Sara som provocerat henne.
– Skit i det då, sa Sara.
Hon reste sig och gick därifrån. Emma såg efter henne, men Sara vände sig inte om. När Sara rundade hörnet på skolan och försvann utom synhåll satt Emma fortfarande kvar på bänken.
Nu var allt sabbat. Det skulle bli världshistoriens sämsta helg. Emma hade inte längre någon lust att gå på någon jävla fest. Men hon hade ännu mindre lust att vara med Sara.
Sara hade alltid varit Emmas bästa vän, stöd och hjälp. Nu … Emma ville inte tänka på det. Det gjorde ont och hon skämdes över vad hon kände.
Men Sara hade nästan blivit en belastning.
Förlaget Ekholm & Tegebjers sida om Röda kort och svarta naglar finns här.
9 kommentarer:
Det var starkt, Mikael.
Väckte mycket.
/Maria
Aj! Det värker i hjärtat. Jag gillar att få skildringen ur Emmas synvinkel - att det är lika svårt för henne, fast på ett annat sätt. Tror att skildringar som denna väcker massor av känslor och tankar hos dina läsare! (Och hos mig!)
Ja, starkt och hemskt.
Jag ser att du har bytt förlag? Det väcker ju alltid både tankar, känslor och nyfikenhet:)
Och att ditt nya förlag på sin hemsida kallar bollkänsla för en ROMANSERIE, alltså de kallar barnböcker för romaner. DET gillar jag.
För det är ju just det som det är.
Längtar efter boken!
Tack för kommentarerna! Hoppas att läsarna är lika positiva som ni när boken är klar frampå sensommaren/hösten.
Bytt förlag, ja. Kan vara ämne för bloggande framöver ;)
Johanna, hur går det med niomanna?
Gillar den hemingwayska dialogen!
Jag lever nära en läsare som väntar på den boken.
Vad kul med en bok till spännande
Lena: Tack! Jag känner mig inte direkt som någon Hemingway men troligen är jag i någon mån påverkad av hans prosa som jag tycker är oöverträffad. Jag har sju av hans romaner på armlängds avstånd i skrivande stund och fler en våning ner.
Inger: Hälsa henne! (Tänkte jag skriva men nu ser jag ju att hon skrivit själv under tiden jag pillade med kommentaren)
Agnes: Tack! Hoppas att du gillar den när den är klar!
Skicka en kommentar