Ibland är man ensammare än man vill vara i världen.
Att det är svårt med vänner, jobbigt att gå i skolan, långt till föräldrarna kommer hem och inget kul att hänga med syrran som ju är jätteliten.
Jag minns många sådana dagar.
Alltså, personen i boken är inte ensam, han eller hon behöver inte mig men JAG är ensam och läser mig till både vänner och äventyr. Om man dessutom söker sina vänner i böcker av fantasy- eller sagokaraktär kallades det verklighetsflykt när jag var liten och det var inte bra.
Men vad är verklighet?
Jag minns så tydligt hur världarna flöt ihop. Jag hade en häst då, i gränslandet och red runt i de små skogspartierna mellan husen där man fick vara ifred istället för ensam. Någonstans skulle jag hitta porten som förde vidare inåt, högre upp och längre in, till den där platsen som är större på insidan.
Att det finns en ensamhet som är här ute i världen men genom att gå in i en berättelse hamnar man i nya bättre sammanhang.
Inte längre ensam, mycket starkare.
På det viset har jag ramlat genom klädskåp, dammar, tavlor, kommit vilse i nergågna stadskvarter och hamnat otäckt nära ursinniga enhörningar, seglat mot horisonten i en snudd på löjligt liten båt och sedan vidare ändå längre bort. Talat med drakar, känt till hemligheten.
Jag minns en hopplöst tyst och vilsen mellanstadieunge i fula byxor som osynligt vandrade runt i dungarna och talade med träden. För det kan man, i en annan verklighet än den här (70-tal, gråregn, rasten det tristaste av allt i en redan mycket trist skoltid) och visst väljer man väl själv?
Och i Narnia, där var träden dansande vänner som kom när man behövde dem som bäst.
Lång senare, en vuxendag utan regn på väg upp till Humanisten med en ännu okänd kurskamrat hittade jag en själsfrände bara för att jag gick IGENOM den stora ringen som står på gräsmattan där.
För den händelse den var en port till någon annanstans.
10 kommentarer:
Det var gripande att läsa Jessika.
Jag har inga minnen av ensamhet när jag var själv. Jag tyckte om att vara själv när jag växte upp (tycker mycket om det numera också). Min mamma jobbade, vilket var mycket ovanligt i början av 60-talet. Hon har berättat att jag ibland blev otålig när hon inte gav sig av, "skall du inte till jobbet snart?". Då kunde jag gå in i mina fantasivärldar som jag älskade.
Däremot känner jag igen den sorgliga känslan av ensamhet tillsammans med andra... konstigt!
Åh, vad jag känner igen mig i de där fantasivärldarna! Men för mig var, och är fortfarande, ensamheten något gott. Inte alltid, förstås, inte om man saknar kompisar. Men det finns en god, skön och befriande ensamhet också - fast då kallas den vara ifred. Vara i fred. Med sig själv.
Författaryrket kräver långa perioder när man behöver vara ifred. Vi är nog ganska många som har valt det just därför. Det är bara det att kraven på exponering ökar hela tiden: man måste sälja sig. Vilken paradox!
//Maud
Jo, ensam och ifred är ju olika saker.
Ifred är det bästa! OCH det bästa med att vara författare, samma med alla fria yrken tror jag. Att man får göra sin grej ifred, det är värt nästan vad som helst.
(vilket ju är tur för det är vad det kostar:))
Men ensamheten ibland andra, den är svår. Att inte förstå och inte lyckas göra sig förstådd. Jag minns det som ofta så när jag var barn, som att vara en helt annan sort än de andra.
I de andra världarna är man på rätt plats, vare sig man hittat på sammanhanget själv eller går via en bok.
Jag tycker om magin i att gå igenom den stora ringen. Sedan tänker jag att ensamheten, den där inga finns omkring (och jag väljer att inte definiera ensamhet som vare sig bra eller dålig i sig själv), är enklare även om de stunder då den är jobbig. Eftersom man inte behöver kombinera den med att försöka förhålla sig till "de andra". Sedan kan ensamhet vara fantastiskt. Också. Jag tillbringade mycket tid i skogen på rasterna. Där kunde jag vara ensam på det bra sättet. Men jag saknade vänner.
Den där ensamheten man kan känna när man inte förstår koderna, när man är minst och alla andra kan och vet, när man inte har den verbala förmågan att uttrycka sig, ensamhet som kan ta sig uttryck i förtvivlad vanmakt. Jag minns det och de minnesbilderna är viktiga i det här jobbet.
På en annan plats och i en annan tid gick jag också tyst vilsen och udda - och förmodligen med fula byxor - och fann nya världar i böckerna. Det gör jag fortfarande förresten. Och varje gång jag åker på skolbesök ser jag mig på skolgården. Tänk så trösterikt ändå att alla finner sin egen väg, den må vara slingrig, och kanske gå via garderober och förtrollade skogar och magiska cirklar, man kommer fram. Hit. Eller Dit. Och då vet man att man inte var vilse, utan gick alldeles rätt. För det är nog inte meningen att alla ska gå samma väg och hamna på samma ställe. Det skulle bli väldigt trist. Och trångt.
Tack för Ditt inlägg, Jessika och för alla kommentarer. Så stort att få läsa och ta del av dessa. Är det någon av er som läste boken "Som om jag inte fanns"? Huvudpersonen, flickan, i den boken kände jag igen mig i. Mina bästisar flyttade en efter en under början av min skoltid. Det gjorde ont. Jag blev kvar, ensam. Hade satsat på fel häst, liksom. Som vuxen kan jag se att jag lärde mig mycket på det, att det fick mig att växa, lära känna mig själv och våga gå min egen väg, men inget av detta såg jag då. Då gjorde det bara ont. Jag läste någonstans att alla upplevelser och erfarenheter är nyttiga för oss författare, utan rent fysisk smärta. Så försöker jag hantera de livets motgångar som jag nu möter. Ibland lyckas jag, ibland inte. Och som småbarnsmamma till tre barn saknar jag desperat min egentid, min ensamhet och att få vara ifred. Kanske var det därför jag valde att inte gå tillbaka till advokatbyrå; att träffa kollegor och klienter under de få timmar barnen är på annat håll. Det klarar jag inte. Måste få lite eget utrymme. Så olika det är i olika faser i livet.
/Maria
Jo, jag har läst "Som om jag inte fanns", av Kerstin Johansson.Och sett filmen också fast då heter den "Elina". Om flickan som har finska som modersmål men inte får tala det i sin svenska skola.
Som inte kan tala alls då.
Som inte blir talad med - och fröken tror att hon har rätt men det HAR hon inte. Väldigt starkt och dessutom nära både i tid och rum.
Det var ju DEN boken jag hade tänkt blogga om som ensamhetstema, det glömde jag:)
Kerstin Johansson kom till min skola till min klass när jag var elva år för att tala om den boken.
Jag minns det som en mycket stor upplevelse. Hon berättade om ett kapitel i boken som fått historien att ta en ny vändning. Det var mycket stort att hon som FÖRFATTARE pratade med oss om det tyckte jag. Kerstin Johansson var den första verkliga författaren jag såg och att hon kom ända till Sala det var stort tyckte den elvaåring som var jag.
Vad roligt att läsa att ni, Jessika och Inger, också läst och blivit berörda av den boken. Jag slutade, precis som "Elina" att äta ärtsoppa... Vad läskigt egentligen, nu när man själv är författare, vilken inverkan böcker kan få på ens läsare... Vilket ansvar! Om man når fram och är så bra som Kerstin Johansson det vill säga.
Vilket bra tema "Ensamhet" ni i bloggredaktionen kommit på, tycker jag!
/Maria igen
Skicka en kommentar