Den ensamheten handlar om att det bara är jag som förstår helt och fullt hur det är att vara jag.
När jag skrev ungdomsromanen, Det innersta rummet (utgiven Eriksson och Lindgrens förlag 2003) funderade jag en hel del över den sortens ensamhet.
Huvudpersonen Klara funderar mycket över varför hennes pappa har valt att ta sitt liv. Klara får i ett brev följande svar av sin syster Hedvig.
Så till din fråga om pappa. Jag har också grubblat och jag har gått på samtal hos en kurator. Jag har kommit fram till att man inte kan säga att det var någons fel att han valde att avsluta sitt liv som han gjorde. Just nu är jag mest förbannad på honom. Men ska jag hitta någon som helst förklaring till varför han gjorde som han gjorde just nu så skulle jag vilja säga att varje människa har ett eget inre rum. In dit kan ingen komma, inte ens den eller de människor som man älskar mest här i livet. Ibland när livet är som svartast går man kanske in i sitt inre rum och ser där inga utvägar. Helt hur någon annan är och varför denne handlar som den gör går nog inte att förklara.
Men det kan vara nödvändigt att försöka bjuda in sådana man litar på till sina inre rum.
Trots allt kan vi alla förstå ensamheten i att bara just jag kan förstå fullt ut hur det är att vara jag.
Trots eller tack vare denna visshet kan möten med andra människor bli möjliga och vi kan ge och ta emot hjälp i de mest nattsvarta situationer.
Huvudpersonen Klara lär sig det så småningom.
Inger Granberg
"Mamman" av Sara Gimbergsson
3 kommentarer:
Den boken ska jag läsa!
Så klokt, sant och fint uttryckt Inger. Ett inre rum. Jag har ju också grubblat (och haft anledning att fundera) mycket på de här frågorna. Jag har kommit fram till att man aldrig kan tvinga någon annan att vilja leva. Beslutet att välja att fortsätta leva eller välja att avsluta sitt liv kan bara huvudpersonen i livet, d.v.s. jag-formen, ta. Omvärlden får acceptera det beslutet, vilket kan vara oerhört svårt att göra. Släpps man in i beslutsprocessen kan man - nej, ska man - göra sitt yttersta för att påverka utgången, men många gånger är det inre rummet slutet mot omvärlden och beslutsprocess sluten, där ingen annan släpps in. Och om man släpps in, gör sitt yttersta för att påverka personen och ändå inte lyckas få personen att välja livet får man inte skuldbelägga sig; omvärlden äger inte frågan. Det är huvudpersonen -jag-formen i livet - som äger frågan, som Shakespeare skrev: "To be or not to be, that's the question." (tror jag).
Det kommer fler böcker på ämnet som Du vill läsa tror och hoppas jag, Sassa. ;-)
/Maria
Tack Sassa och Maria!
Maria, din kommentar förtjänar ett eget blogginlägg. De här djupa svåra existensiella frågorna behöver vi prata mer om.
kram Inger
Skicka en kommentar