Hästbokstema! Gästbloggare: Petra Andersson

Presentation av Petra Andersson:
Jag är hästägare, hobbyryttare och forskare i filosofi. Min forskning handlar mer och mer om hästar, om hästarnas människor och om de kulturmönster som uppstår kring hästar och människor. Här finns en antologi där jag bland annat har bidragit med en text om synen på hästtjejer.


En minnesbild: Jag är i tioårsåldern, ligger i sängen och läser innan jag somnar. Läser ut den hästbok jag började på när jag la mig. Tar upp en ny hästbok från högen bredvid och i sängen och läser vidare. När eller om jag somnade har jag glömt.

Att få vara med hästarna, att få rida, och att kunna ligga hela nätterna och läsa hästböcker är som två sidor av den stora upptagenhet av hästarna som jag har levat med sedan jag var ungefär åtta år. Två sidor som närde varandra, och som helat tiden kontrasterades mot och stördes av den oundvikliga tillvaron utanför stallet.



Jag vet från otaliga mail, att unga tjejer som rider idag fortfarande möter ungefär samma attityder i skolan och på andra håll, som jag mötte på 70-talet och som jag fortfarande ibland möter. Det är svårt att få hästintresset och ridningen att passera utan att behöva ta emot nedlåtande kommentarer. Skolkamrater och idrottslärare säger och sa att ”Ridning är ingen riktig sport.” De som inte kommer på något bättre, kan alltid dra till med att ”Hästar är bäst på smörgås.” Och så har vi de vuxna män som tydligen inte kan tänka på en ryttartjej i tioårsåldern utan att behöva säga ”Det vet man väl varför tjejer gillar att rida, hö hö.” Och till sist, den mest svårhanterligt överlägsna av dem alla ”Du kommer att sluta rida när du träffar en kille. Killen kommer att vara viktigare för dig än hästarna.”

Alltid en kille, givetvis. Alltid en kille, och alltid skulle han ändra på mig och på vad jag ville göra. Ett brutalt förmedlat relationsideal, en heterosexuell ordning som vuxenvärldens vapen mot mitt hästintresse. Men varför i all världen måste mitt hästintresse bekämpas?

Så blev det också svårt för mig att öppet stå för ridningen, och kanske ännu svårare att öppet stå för att jag läste så många hästböcker. Inte nog med att jag envisades med att rida, jag lät hästintresset forma mina läsvanor, jag lät hästintresset följa med mig även när jag inte var i stallet. Hästböckerna som ett kulturellt uttryck för ett nedvärderat fritidsintresse, en nedvärderad litterär genre i en kultur som uppenbarligen inte kan hantera att tjejer rider.

Inte lätt att komma ut som hästtjej i ett sådant motstånd. I många år höll jag mitt hästintresse, och framförallt hästarnas djupa betydelse för mig därför lite hemligt.

För mig var hästböckerna ett slags kanal för att slippa all den där nedlåtenheten, de var ett slags rum att tillbringa den tid i som jag av olika skäl inte kunde tillbringa i stallet. Nätterna, till exempel. Och de gav om inte redskap att hantera nedlåtenheten, så i alla fall identifikation. Tjejerna i hästböckerna utsattes också för nedlåtande kommentarer, det framskymtade ibland på det begränsade utrymme som utspelade sig någon annanstans än i stallet. Jag kan inte minnas att hästbokstjejerna hade bättre strategier än jag för att bemöta det, men att kommentarerna alls förekom och diskuterades i böckerna, skapade ett slags samhörighet. Tillsammans visste de och jag att de som fällde de nedlåtande kommentarerna helt enkelt hade fel. Att nedlåtenheten tog sig så gott som ordagrant samma uttryck i böckerna som i min verkliga vardag, gjorde ju också bristen på fyndighet och unicitet tydlig. Hästbokstjejerna och jag var helt enkelt både starkare och smartare tillsammans, lite grandios kunde hästböckerna få mig att känna mig!

Det bästa som fanns var att få vara i stallet, men det var så klart inte konfliktfritt. Hästar är stora djur och det tar lite tid att lära sig hantera och rida dem. Livet i hästböckerna var inte heller fritt från motgångar, men problemens lösningar kommer ju så mycket snabbare i böcker. Så gav hästböckerna också en styrka att ta tag i alla svårigheterna kring hästarna, och att reda upp dem. Gång på gång. En och annan fraktur på vägen, stärkte bara hästtjejidentiteten. Man kan ju inte vara rädd för att slå sig när man håller på med hästar, lärde jag mig av hästbokstjejer. Gång på gång slog vi oss, hästbokstjejerna och jag, gång på gång reste vi oss, borstade av gruset och satt genast upp igen. Ridlärarna sa både i verkligheten och i hästböckerna att man kunde bli rädd för att rida annars, och det fick ju inte ske!

Jag vet inte mycket om ”den litterära kvaliteten” hos de hästböcker jag läste. Som vuxen har jag hittills i stort sett undvikit att läsa om dem. Men jag vet att hästböckerna var det enda jag kan minnas som gjorde det möjligt för mig att känna mig lite grandios. Tillsammans var hästbokstjejerna och jag så mycket starkare. Grandiosa upplevelser i en omgivning som för övrigt var njuggt inställd till mitt hästintresse.

I vuxen ålder har jag slutat med hemlighållandet - med råge, faktiskt! Fortfarande är det som att komma ut en gång till, när jag berättar för någon om vidden av hästarnas betydelse i mitt liv. Jag är rätt övertygad om att hästböckerna bidrog till att jag lärde mig att våga se att hästarna är just precis så här viktiga, och att stå för det.

Om det någonsin inträffade i de hästböcker jag läste, att huvudpersonen slutade rida när hon träffade en kille, så har jag lyckligt glömt det.

Petra Andersson