Stallet som tröst och styrka av Pia Hagmar

Hästbokstema på bloggen och jag antar att det inte är helt oförklarligt att jag får frågan om jag vill medverka. Efter ett intensivt räknande av bokryggar är jag nu hyfsat säker på att det är min 40:e hästbok som kommer ut lagom till årets bokmässa i Göteborg. Det är ganska många och ändå känns det som om det kommer att bli många fler.

Häromdagen läste jag Petra Anderssons inlägg här på bloggen om vad barndomens hästböcker betydde för henne. Det fick mig att börja fundera på varför hästar och stallmiljö verkar vara ett outtömligt ämne för mig.




Det är möjligt att jag är en smula partisk med tanke på att jag tillbringat väldigt många timmar av mitt liv i olika stall och tillsammans med olika hästar, men visst är det något speciellt med dessa djur. Kanske är jag fördomsfull när jag inte tror att man kan ha samma relation till en boll, men jag har väldigt svårt att tro det.

Om man bortser från mitt eget hästintresse så är stall en intressant miljö att skildra. Flickor idag matas dygnet runt genom reklam, tv och annat med hur flickor förväntas vara för att duga. Sammanfattningsvis verkar det mesta gå ut på att de ska vara så smala och snygga som möjligt. Som målsättning med sitt liv känns det onekligen en smula torftigt. Jag tror att en av stallets stora lockelser, förutom hästarna, är just att det är en arena där kvinnorollen är så mycket mer facetterad. I ett stall spelar det ingen roll hur du ser ut, det är helt andra saker som värdesätts – kunskap, mod och styrka till exempel.

Dessutom är ju själva hästarna en utmaning. Hur någon kan få för sig att flickors intresse för hästar är bottnar i en våldsam lust att borsta manar och gulla med söta djur övergår mitt förstånd. Vi pratar ju om stora djur på ett halvt ton som kan vara riktigt farliga om de behandlas felaktigt. Det är inte mycket gullgull med det. Men att lära sig hantera dessa stora, vackra djur, att få dem att vilja det du vill att de ska göra – det är en enorm utmaning. Jag tror att de flesta ryttare kan skriva under på att det inte finns mycket som kan jämföras med den lycka man känner när samspelet med hästen faktiskt fungerar.

I min senaste bokserie står 13-åriga Millan i centrum. För henne är stallet och hästarna en tillflyktsort, en plats där hon kan känna att hon duger, en plats där det finns en möjlighet att känna hopp. Det är många barn som far illa. Det sociala skyddsnätet blir allt glesare och när klyftan mellan de som har arbete och de som är arbetslösa eller sjuka blir allt större, drabbar det barnen i hög grad. Man kan säga att böckerna om Millan är ett försök att skildra barnfattigdom inifrån. Så man kan väl säga att en hästbok kan handla om nästan vad som helst.

Nu hinner jag inte skriva mer – måste till stallet …




Pia Hagmar