Vi står i stallet, och vattnet som strömmar ur kranen
skvalar ner i hästhinken.
– Vet du, när jag var liten brukade jag ligga i sängen på
kvällen och låtsas att det var jag som var Mirre, säger min stallkompis
eftertänksamt.
Hon är snart trettio, pluggar på universitetet, har egen
häst, pojkvän och är vuxen. Men ändå tänker hon fortfarande på Mirre ibland.
Min Mirre, som jag skrev om när jag var sjutton, bodde i Motala och visste att
det enda jag ville, det var just att skriva.
Det har gått många, många år sedan dess, men fortfarande
lever mina hästtjejer kvar i andra hästtjejers minnen.
Det gör mig alldeles lycklig!
Mirre, Loa, Sara, Mia … Alla finns de också i mina egna
tankar.
Jag ser dem framför mig ibland, där de stretar på med sina
hästar. Inga dyra, flashiga tävlingshästar – utan alldeles vanliga hästar.
Sådana som står i alla stall. Älskade, lite bortskämda, besvärliga ibland. Som
buffar med mulen på sina mattar och säger ”Du, i morgon är det en ny dag!”.
Den första av dem var Mirre. Hon som köpte en gammal travare
av en hästhandlare, medan hennes kompis Ankan kom hem med en oridbar korsning
utan papper. Sedan kom Loa med sin guldfux och Jennie som föll pladask för ett
stort halvblod, som hon inte alls skulle ha egentligen. Sara, med starka och
ganska ouppfostrade Fandango, och blyga Mia med fjordingen Bamse, som trots att
hon var jätterädd åkte på ridläger med sin häst och fick lärdomar och vänner
för livet.
Alla lever de vidare, trots att mina gamla manus är
nerpackade i en papplåda och böckerna i bokhyllan dammiga.
Numera är det snart
tio år sedan den senaste boken kom ut. Ändå dyker det fortfarande upp mejl från
läsare. Det senaste kom från en tjeckisk tjej som läst boken ”Rädda hästarna,
Sara”.
Nu skulle hon hålla ett föredrag om ”Pres prekázky” i
skolan. Kunde jag berätta lite grann om mig och mitt liv, snälla?
Jag svarade självklart på hennes frågor, tackade för att hon
tyckte om min bok och önskade henne lycka till.
Några dagar senare fanns det ytterligare ett mejl från
Tjeckien i min mejlbox. Men det var inte från min läsare – utan från hennes
mamma: ”Kära du, jag såg i ditt mejl till min flicka att du är morgontrött, och
då började jag skratta. Jag måste nämligen också dricka minst en liter kaffe
varje morgon för att vakna!”.
Jag började fnissa där jag satt framför datorn! Tänk, där
satt vi, två morgontrötta mammor i varsitt land, och skrattade åt oss själva
och våra kaffevanor – ett gemensamt stråk av glädje, tvärs över landsgränser,
kulturer och språkbarriärer.
Sådant gör mig glad – ända in i hjärtat!
Två mammor, två liv – men samma trötthet alla tidiga morgnar ... |
Åren har gått. Hästboksmarknaden har om inte avlivats, så
åtminstone varit halt på alla fyra benen det senaste decenniet.
Siffernissarna på förlagen räknar och räknar. Varje krona,
varje öre, ska ge vinst. Och inte sällan får hästböckerna stryka på foten för
annat.
Pengarna styr och marknaden är full av annat än hästböcker.
Mycket är roligt, mycket är läsvärt, och en hel del är varken det ena eller det
andra. Men en sak är säker: det handlar mycket sällan om hästar.
Jag vet inte om siffernissarna har fel i sina analyser av
vad marknaden vill ha, men jag tror det. Jag träffar nämligen ofta mammor som
suckar och säger ”varför ger de inte ut hästböcker längre? Min dotter har läst
allt som finns. Nu letar vi hästböcker på loppisar för att hon vill läsa mera”.
Jag är inget vidare på ekonomi. Tvärtom faktiskt. Men jag
tycker att tjejers läsande är viktigt, och jag tror definitivt att hästboken
har en framtid.
Därför är det nu dags för mitt lilla förlag Hjördis Boklåda
att äntligen komma igång, efter flera år av funderande och planerande.
Inget våld, inga mord, inga lovestories eller
chicklittböcker – utan bara hästar.
Historier från stall, ridskolor, grönskande hagar och leriga
stallbackar. Berättelser som vi kan känna igen oss i, vi hästtjejer som saknar
att läsa om andra som är som vi själva. Ja, för när jag väl har blåst bort
dammet från mina manushögar, ska Mirre, Loa, Mia, Sara och de andra återigen få
galoppera fram över boksidorna.
Och när jag om många, många år sitter där i gungstolen med
katten i knäet, så hoppas jag att en ung tjej som just fått jobb i hemtjänsten
plötsligt stannar upp framför min bokhylla. Kanske drar hon med pekfingret över
bokryggarna, ler lite och säger:
– Vet du, när jag var liten brukade jag ligga i sängen på
kvällen och låtsas att det var jag som var Mirre …
Av Anna Sellberg
Fakta om skribenten:
Fakta om skribenten:
Namn: Anna Sellberg
Gör: Skriver allt möjligt, gör korsord och frilansar för Min
Häst. Kör buss på halvtid för att kunna skriva det jag vill.
Projekt på gång: förlaget Hjördis boklåda, där jag dels ska
ge ut mina egna gamla hästböcker, dels nyskrivet material. Vi får se vad det
blir!
Favorithästböcker:
För unga: Nan Ingers böcker, framförallt ”Natt med häst” och
böckerna om Piglet och Dunet.
För vuxna: Monica Dickens ”På tal om hästar” och Renata
Vredes ”Ior och hästarna” är två böcker som jag tycker att alla borde läsa!
Motto: All lefva är inte nog. Solsken, frihet och en liten
blomma måste man också hafva. (H C Andersen)
Övrigt: B Wahlströms bokförlag gav ut mina första hästböcker
redan innan jag gått ut gymnasiet. Jag skrev det jag själv ville läsa, och så
är det fortfarande!
Hemsida: www.annasellberg.se
Blogg: http://blogg.annasellberg.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar