Låt barn få vara barn av Åsa Öhnell

De flesta barnboksförfattare har någon gång fått frågan ”Ska du skriva en vuxenbok sedan?” Vad frågeställaren vanligtvis menar med det är om man ska skriva en riktig bok sedan. Att skriva barnböcker har nämligen inte riktigt samma status som att skriva vuxenböcker.

Den senaste tiden har jag tyvärr fått intrycket att det numera inte heller har så hög status att läsa barnböcker.

Vid ett tillfälle stod jag och pratade med mamman till en 12-åring. ”Det är så synd”, sa hon. ”Maja kan inte läsa dina böcker längre. Sexorna har flyttat till högstadiet och deras nya lärare tvingar dem att läsa Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. De är så duktiga!”

Jaha, tänkte jag. Duktiga? Underbar bok. Frågan är om en hel sjätteklass tycker det … Några av dem får säkert utbyte av den, men jag har faktiskt svårt att tro att alla får det. Snarare kan jag tänka mig att vissa av 12-åringarna lär sig att det är urtrist att läsa.

Vid ett annat tillfälle såg jag en diskussion på ett forum. En förälder hade en 11-åring som sett

deckare på teve och ville läsa om blodiga mord! Föräldern önskade tips på barnböcker som kunde

passa barnet. Snart började det ramla in tips, inte på barnböcker utan på vuxenböcker. Dessutom

började tipsarna skryta om vilka avancerade böcker de minsann läste när de själva var i 11-årsåldern.

Inga barnböcker där inte, men däremot massor av ganska usel vuxenlitteratur (en del bra också för

all del). Tills mamman talade om att 11-åringen faktiskt var ett barn och dessutom inte en särskilt van läsare.

En tredje händelse var när jag råkade på en skolblogg där en elev i årskurs sju analyserat en av mina

böcker. Jag känner inte killen i fråga, men råkar veta att han inte är särskilt intresserad av att läsa,

men gillar mina böcker, eftersom de är spännande. Klassen visade sig arbeta mycket metodiskt med läsning och killen hade skrivit en riktigt fin analys av boken. Andra elever hade kommenterat, ställt frågor och fått svar. Jag var själv imponerad ända tills jag läste lärarens kommentar. Inte ett vänligt ord om killens analys. Istället kritiserade hon att han valt en för lätt bok. Pang! Där dog antagligen läsglädjen för den killen.

Vad vill jag säga med det här? Det finns kritikerrosade vuxenböcker som är lättlästa, det finns språkligt komplicerade barnböcker, det finns enkel underhållningslitteratur för vuxna liksom det finns djupa, mångdimensionella böcker för barn och unga. Välskrivna och mindre välskrivna böcker finns såväl för vuxna som för barn. Skillnaden är att barn- och ungdomsböcker handlar om sådant som angår och berör barn och unga och vuxenböcker handlar om sådant som angår och berör vuxna. Och det är väl bara bra?

Jag lärde mig läsa när jag var fyra och har varit bokslukare i hela livet. Jag har läst klassiker, böcker av nobelpristagare, feelgood-litteratur och deckare. Jag har läst massor av fantastiska romaner som har betytt mycket för mig. Tusen strålande solar är en av dem.

Men de böcker som har betytt allra mest, både vad gäller språkutveckling, läsupplevelse och mitt

fortsatta läsintresse är definitivt barnböckerna. Vem minns inte Astrid Lindgrens karaktärer? Eller

Lennart Hellsings underfundiga rim? Många vuxna har slukat hästböcker av olika kvalitet och Kitty-, Fem- eller Bigglesböcker och en massa annat utan att deras intelligens eller läsutveckling har tagit skada. Alla barnböcker är inte välskrivna, men så länge de fångar läsaren fyller de ändå en funktion,

nämligen att väcka läsintresset. Det uppstår nämligen när man får läsa sådant som angår en. För barn och unga är det oftast, men inte alltid, barn- och ungdomsböcker. De barn och unga som tidigt vill gå över till vuxenlitteratur ska naturligtvis inte hindras, men det ska inte vara ett självändamål och det ska inte stressas fram av klasskompisar, föräldrar eller ambitiösa lärare.

För nej, det är inte finare att läsa vuxenböcker och det är inte finare att skriva vuxenböcker. Det är

definitivt inte finare att vara vuxen än att vara barn och tonåring, bara annorlunda.

Låt barn få uppleva Barbro Lindgren, Roald Dahl och Peter Pohl. Stressa inte in dem i vuxenvärden för tidigt. Det gör de så bra själva.

/Åsa Öhnell

Åsa har en egen hemsida - nyfiken? Klicka här.