Jag förstår att det här inte låter klokt men ibland ägnar
jag mig åt en tankelek som man skulle kunna kalla ”postapokalyps”. Den handlar
om att allt egentligen har gått sönder och jag och några till nu bygger upp någonting
nytt i skogen och att det går ganska bra för vi är så händiga och smarta. Vi
fixar mat, ved, värme och skola till barnen och ja, det är faktiskt rätt kul
att tänka på.
Jag fattar ju att det inte vore kul alls om det verkligen
hände.
Nu har jag läst en ungdomsroman om den mycket stora
katastrofen.
Hedvig, i Sofia Nordins bok En sekund i taget tycker inte att det är roligt.
För henne är det ingen lek, på bara några timmar har en
fruktansvärd feber dödat alla i hennes närhet och förmodligen alla andra också.
Hedvig är ensam kvar.
Kanske är hon den allra sista människan i världen? Hon är
tretton år och oerhört driftig och händig, men det hjälper bara för att
överleva. Tröst är svårare att få.
Hon slår sig ner på något som verkar vara en 4H-gård en bit
ifrån sitt gamla hem. Där finns några hästar, kor och höns. Genom att ta hand
om dem säkrar hon sin mat och genom att hålla sig konstant sysselsätt hindrar
hon sig själv från att tänka på det som har hänt och alla de ensamma dagarna
som nu ligger framför henne. Det går sådär.
Så en dag dyker Ella upp.
Och Ella har en delvis annan strategi. Hon vill leta efter
fler överlevande, hon tror att det snart kommer att ordna sig. Hon vägrar
liksom ge upp och det skaver i Hedvig som tänker att det bästa väl ändå är att
inse att nu är det så här.
Inramningen är alltså väldigt allvarlig, en jättekatastrof.
Men innehållet är bekant. Hedvig funderar på vem hon är, vem hon ska vara NU när
allt är förändrat och hon grubblar över relationen till bästa kompisen Lydia. Som
ju alltså är död, vilket inte hindrar Hedvig från att fortsätta prata med
henne. Men var de så bra vänner egentligen?
Hon tänker på kärlek och på sex, hon skulle vilja längta men
vågar inte när ingen finns att längta efter.
Så Hedvig knyter om sig och samlar sorgen i sin tysta mitt.
Där djupt i henne växer en hård, kall kärna och samtidigt som hon skräms av
detta så tänker hon att det är nödvändigt om hon ska överleva.
Och överlever gör hon ju.
Jag ska inte berätta hela handlingen, det vore dumt.
Men det finns några fina detaljer. Som när de ger sig iväg
efter Ellas katt och samtidigt skaffar mat från affären. Eller när de blir
oerhört osams och Hedvig lämnar gården, i vredesmod och sover en natt på
lillebrors gamla dagis. Eller när de plötsligt bara får nog av allt allvar och
rider iväg till närmaste HM-butik och festar loss ordentligt.
Och kattungarna, att något ändå fortsätter. Det är fint!
Den här boken backar inte för något som är svårt, jobbigt,
pinsamt eller direkt äckligt och det är uppfriskande och effektivt. Igen tänker
jag på hur allt egentligen handlar om samma saker. Som vem är jag, vad händer
nu, hur gör vi när vi gör det tillsammans.
Om att vara människa. Att berättelsen gör detta tydligt.
Eller, inte tydligt alls, kanske rent av osynligt och hemligt, men stora tankar
kan behöva lite hemlighet och kamouflage för att tas emot.
Och så tänker jag på hur kul det måste ha varit att tänka ut
den här faktiskt rätt ruggiga historien. Att ta sin tankelek på allvar och dra
trådarna lite längre.
En sekund i taget
Sofia Nordin
Rabén&Sjögren
ps, Sofia Nordin har skrivit fler böcker, till exempel Det händer nu och Natthimmel. Läs dem också! Och Gå
sönder, gå hel som är en vuxenbok och också handlar om en eller ett par mycket stora katastrofer.
Jessika Berglund
2 kommentarer:
Den blir jag sugen på att läsa, älskar postapokalyps filmer. Det måste vara ganska unikt med en ungdomsbok med det temat. Bra tips!
Prova i så fall också att läsa "Dit man längtar" Av Ylva Karlsson! Jag minns den som riktigt spännande och bra:)
Skicka en kommentar