torsdag 28 februari 2013

Shirin och Mia.

I tisdags berättade Pia Johansson hur hon gick till väga när hon gjorde bilderna till Kaninen som rymde, en bok som jag skrivit.
Nu tänkte jag berätta lite om hur jag gjort och tänkt.
Det är lite speciellt tycker jag, för jag gör ju vanligtvis bilderna själv till det jag skriver.

Det här är den andra boken i något som är tänkt som en serie. Den första hette Sjuk till Lucia och på förlaget ligger ett nytt manus som vi förhoppningsvis får ta oss ann snart.
Historien om Shirin och Mia började för väldigt länge sedan, med en bilderbokstävling.
Jag deltog då med ursprungsmanuset till Lucia-boken men vann såklart inte. Till texten hade jag gjort bilder och de var i och för sig fina, men kanske lite tama? Och flickorna var mycket yngre. De gick på dagis vilket kändes rimligt för på den tiden gjorde jag det med. Fast jag var ju fröken förståss, och de var barn.
Sen blev manuset liggande väldigt länge.
Jag hade liksom ingen lust att jobba med bilderna... Det kändes heljobbigt, men till sist bestämde jag att äsch, jag kanske inte måste göra bilderna själv?
Efter en vända på förlag med bara texten bestämde jag mig för att fråga Pia om hjälp.
Pias bilder är roliga och spralliga och liksom lite knasiga på ett sätt som kanske tilltalar fler åldrar tänkte jag. Att det blir en bra kontrast, själv är jag så allvarlig när jag jobbar, vare sig det är text eller bild.
Och Pia nappade!
Trots att jag inte hade något förlag!
Och det var också Pia som föreslog att texten skulle skrivas om till en lättläst bok för lite större bran, det hade jag själv inte alls tänkt på.
Vi träffades några gånger och arbetade fram ett förslag och sen inför bokmässan 2011 bokade vi ett möte med Nypon förlag. De nappade i stort sett genast!

För mig som bildmänniska är det lite märkligt att släppa taget om bilden.
I mitt huvud såg flickorna annorlunda ut från början, men det spelar inte någon roll. Nu finns de ju! Och jag TYCKER OM DEM! Jag tänker att vi tolkar berättelsen på olika sätt och sen är det kombinationen av det som gäller.
Mitt och Pias bildspråk skiljer sig ganska mycket. Jag kan bli helt förvirrad när jag tittar på boktraven här hemma i skrythyllan, och några böcker ser helt annorlunda ut. Nu gör i och för sig min roman det också, där har jag ju inte gjort omslaget till exempel...
När jag är på skolbesök brukar jag förklara att jag tycker att Pias bilder passar bättre till det här. Att de passar för just Mia och Shirin, att jag tror att skolbarn gillar dem. Och så jämför vi mina naturbilder och Pias barn och eleverna brukar hålla med. Det är ett bra tillfälle att prata om olika utryck. Och om att ibland ta ett steg tillbaka och släppa fram någon annan.

Jag tror att det är bra att släppa taget ibland.
Sen snart två år samarbetar jag ju också med Caroline Röstlund. Vi gör bilderna ihop vi, petar på samma papper, drar i varandras figurer. Kan man lära sig den ödmjukheten som krävs för samarbete vinner man nog en hel del tror jag.
I det senaste projektet ska jag öva mig i att släppa texten... Och göra bilder till Malin Erikssons text, hennes figurer, hennes berättelse...
Jag har också samarbetat med Helen Rundgren. Där byggde vi en gemensam helhet av bådas texter och foton och mina teckningar. Eftersom vi ansvarade för olika kapitel var kanske det samarbetet mindre långtgående? Eller nej, det var ändå en helhet vi byggde och den blev bra!

Det är väldigt spännande att se vad som kommer ut när två personers uttryck blandas!
Jag misstänker att man ibland glömmer det. Så ofta kommer böcker till genom att först jobbar den ena, sen den andra personen. Att man kanske inte ens träffas och pratar om vad man gör.
Och jag som trodde att jag inte kunde samarbeta över huvudtaget...

Jessika Berglund

ps. Pia har ännu inte fått se de teckningarna jag gjorde från början...

2 kommentarer:

Arro sa...

Kul att läsa om ert samarbete, Pia och Jessika. Resultatet verkar ju ha blivit jättebra!

BBN sa...

Tack Lena!
/pia