Efter katastrofen.

Jag förstår att det här inte låter klokt men ibland ägnar jag mig åt en tankelek som man skulle kunna kalla ”postapokalyps”. Den handlar om att allt egentligen har gått sönder och jag och några till nu bygger upp någonting nytt i skogen och att det går ganska bra för vi är så händiga och smarta. Vi fixar mat, ved, värme och skola till barnen och ja, det är faktiskt rätt kul att tänka på.

Jag fattar ju att det inte vore kul alls om det verkligen hände.

Nu har jag läst en ungdomsroman om den mycket stora katastrofen.

Hedvig, i Sofia Nordins bok En sekund i taget tycker inte att det är roligt.

För henne är det ingen lek, på bara några timmar har en fruktansvärd feber dödat alla i hennes närhet och förmodligen alla andra också. Hedvig är ensam kvar.

Kanske är hon den allra sista människan i världen? Hon är tretton år och oerhört driftig och händig, men det hjälper bara för att överleva. Tröst är svårare att få.

Hon slår sig ner på något som verkar vara en 4H-gård en bit ifrån sitt gamla hem. Där finns några hästar, kor och höns. Genom att ta hand om dem säkrar hon sin mat och genom att hålla sig konstant sysselsätt hindrar hon sig själv från att tänka på det som har hänt och alla de ensamma dagarna som nu ligger framför henne. Det går sådär.

Så en dag dyker Ella upp.

Och Ella har en delvis annan strategi. Hon vill leta efter fler överlevande, hon tror att det snart kommer att ordna sig. Hon vägrar liksom ge upp och det skaver i Hedvig som tänker att det bästa väl ändå är att inse att nu är det så här.

Inramningen är alltså väldigt allvarlig, en jättekatastrof. Men innehållet är bekant. Hedvig funderar på vem hon är, vem hon ska vara NU när allt är förändrat och hon grubblar över relationen till bästa kompisen Lydia. Som ju alltså är död, vilket inte hindrar Hedvig från att fortsätta prata med henne. Men var de så bra vänner egentligen?

Hon tänker på kärlek och på sex, hon skulle vilja längta men vågar inte när ingen finns att längta efter.

Så Hedvig knyter om sig och samlar sorgen i sin tysta mitt. Där djupt i henne växer en hård, kall kärna och samtidigt som hon skräms av detta så tänker hon att det är nödvändigt om hon ska överleva.

Och överlever gör hon ju.

Jag ska inte berätta hela handlingen, det vore dumt.

Men det finns några fina detaljer. Som när de ger sig iväg efter Ellas katt och samtidigt skaffar mat från affären. Eller när de blir oerhört osams och Hedvig lämnar gården, i vredesmod och sover en natt på lillebrors gamla dagis. Eller när de plötsligt bara får nog av allt allvar och rider iväg till närmaste HM-butik och festar loss ordentligt.

Och kattungarna, att något ändå fortsätter. Det är fint!

Den här boken backar inte för något som är svårt, jobbigt, pinsamt eller direkt äckligt och det är uppfriskande och effektivt. Igen tänker jag på hur allt egentligen handlar om samma saker. Som vem är jag, vad händer nu, hur gör vi när vi gör det tillsammans.

Om att vara människa. Att berättelsen gör detta tydligt. Eller, inte tydligt alls, kanske rent av osynligt och hemligt, men stora tankar kan behöva lite hemlighet och kamouflage för att tas emot.

Och så tänker jag på hur kul det måste ha varit att tänka ut den här faktiskt rätt ruggiga historien. Att ta sin tankelek på allvar och dra trådarna lite längre.

En sekund i taget

Sofia Nordin

Rabén&Sjögren

ps, Sofia Nordin har skrivit fler böcker, till exempel Det händer nu och Natthimmel. Läs dem också! Och Gå sönder, gå hel som är en vuxenbok och också handlar om en eller ett par mycket stora katastrofer.

Jessika Berglund