Tema: Hästböcker

Under två veckor kommer vi ha hästbokstema på bloggen. I temat ligger underförstått att hästböcker är en egen genrer. Något gör dessa böcker annorlunda andra böcker. Men vad är det som utmärker dessa böcker? Vad är det som gör att en bok blir en hästbok? Och hur påverkar det litteratur att bli inräknad i en genrer?

Min uppväxt i stallet har gett mig ett
outömligt stoff till skrivandet.

Jag har valt att i mitt skrivande huvudsakligen fokusera hästvärlden. En värld jag känner väl, efter att tillbringat all min tid mellan åtta och arton där och sedan ha kvar mitt hjärta hos hästarna och mitt intresse i sporten. Det är en spännande microvärld där de livs- och samhällsfrågor som "den vanliga världen" brottas med finns, ofta extra allvarligt, då hästfolk är allt annat än lite ljumna i sitt intresse. Att klara av sin favorithäst är för nioåringen en fråga på liv och död.

En situation som uppstått många gånger är att människor i artiga konversationer antyder att dina böcker säkert bryter mot hästboksgenren, genom att de berättar om något viktigt, att de är mer allvarligt menade, att de inte ”bara” är hästböcker. Jag är övertygad om att de flesta hästboksförfattare känner igen denna situtaion. Den som säger det menar det som en komplimang, men egentligen avslöjas bara det sorgliga faktum att hur bra jag än kommer att lyckas att skildra hästflickans liv och psykologi – mitt mål är ju att lyckas med detta svåra uppdrag som jag än bara är en liten nybörjare i – så kommer det ändå inte förändra den breda allmänhetens blick på genren.

Det finns nämligen redan en uppsjö av kvalitativa böcker om hästvärlden som på litterärt avancerade vis gestaltar de djupare delarna av livet. Den främsta, som de flesta av oss hästboksfantaster beundrar, är Nan Inger Östman. Men hon är inte ensam. Gunilla Wolde, Marie Louise Wallin, Eva Wikander och Lisbeth Pahnke Airosto - som intervjuas här på bloggen imorgon - är andra som sedan flera årtionden tillbaka hållit fanan högt, liksom förstås våra samtida ledande hästboksförfattare, som hela tiden söker nya litterära uttryck och miljöer. Ändå lever den seglivade myten kvar: Att hästböcker är en genre av lägre litterär kvalitet. Det tvingar fram frågan om genren verkar stigamtiserande? Samtidigt finns läsarna, som inte bryr sig om vuxenvärldens brydderier om högt och lågt. De blandar hej vilt alla berättelser som skildrar deras värld. Och det är deras läsupplevelse som allt handlar om.

 

Under de här veckorna kommer vi lyfta fram olika hästboksklassiker och andra tankar runt genren. Den som följer med på resan kommer få följa med genom en brokig genrer som innehåller en rikedom av berättelser. Temaveckan kommer troligtvis inte ändra inställningen om genren hos den breda allmänheten. Men många spännande och viktiga tankar vet jag kommer lyftas. Välkommen att läsa och delta med kommentarer och tankar!

 /Malin Eriksson