Mitt första möte med hästböcker var när jag som åttaåring
själv fick klättra stegen upp på gillestugans vind och där min mammas gamla
böcker. De stod där i en hemlig låda, som jag nu skulle få öppna. Där fanns
mycket Wahlströms röda ryggar men också Britta och Silver-böckerna av Lisbeth
Phanke – som intervjuades här på bloggen förra tisdagen –, Nan Inger Östmans
böcker och Jill-böckerna av den engelska författarinnan Ruby Fergusson, båda
utgivna på Raben & Sjögren och. Jag minns känslan av att steg för steg
klättra upp, det svindlade i magen både av höjden och förväntan, och att sedan
försiktigt lirka sig in i vindsförådets glugg där doften av de gamla böckerna
blandat med damm och golvets sågspån mötte mig.
Det första mötet var framsidorna, vars bilder i sig räckte
för att väcka berättelser i min fantasi. Första boken jag minns var symboliskt
nog Joanna Cannan Rosita tar priset.
En bok som räknas som den första klassiska hästboken med en ung tjej i
huvudrollen. Tidigare hade Black Beauty kommit, som har en häst i huvudrollen
och som genom sitt hästliv med olika ägarbyten kartlägger det gamla Englands
klassamhälle. Men Campbells böcker blev starten på den genre som skulle komma
att blomstra under resten av 1900-talet. Den bars bland annat vidare av hennes
tre döttrar Josephine, Chatrine och Diana Pullin Thompson. Om deras liv finns förövrigt
en mycket intressant biografi Fair girls
and grey horses.
I vindsgluggen, med utkik över hästhagar och granskog satt
jag sedan hela sommaren och läste och fantiserade mig in i den värld som skulle
bli så avgörande för mig. Idag är böckerna nertagna från vinden och står i
bokstavordning bland alla andra titlar från Joseph Kafka till Joyce Carol Oates
och för all del Agatha Christi som ryms i min bokhylla. Det är ett slags
ställningstagande. Och det ställningstagandet är utgångspunkten för min vilja
att ha ett hästbokstema här på bloggen. Hästboken är en genrer som inrymmer en
stor heterogenitet, från djuplodande psykologiska skildringar till enkel nöjeslitteratur.
Allt behövs. Och att sortera vad som är vad är inte alltid så enkelt. Läsaren
gör något med litteraturen också – och då kan det som litteraturvärlden anser
vara enkel litteratur vara det som sysselsätter en tolvårings hela tankevärld
och identitetsbyggande. Så här följer nu en ny vecka om hästböcker och genren i
en salig blandning. Varsågoda att fortsätta följa resan den andra och sista
temavecka! Imorgon är det Pia Hagmar som har ordet.
/Malin Eriksson
3 kommentarer:
Jag gillar tanken på att ha en "livsbokhylla" - i min skulle Arosenius Kattresan stå bredvid Atwoods Kattöga (bara en sådan sak!), A Lindgren bredvid T Lindgren och .. ja, vad mer? Funderingen har väckts. Tack, Malin!
Att bokhyllan kan vara ett ställningstagande har jag aldrig tänkt på men det ser jag ju att den är. Intressant. Vilka barnböcker har jag ordnat in bland de andra böckerna (och de är ganska många) och vilka får stå i barnhyllan och varför ... Detta ska undersökas! Kul Malin! /Sassa
Kikki sa: Tänk att kunna ordna sin bokhylla i bokstavsordning. Här måste vi stuva in efter höjden på bokryggarna för att få plats med lite fler hyllplan. Men hästböckerna är i alla fall tillsammans. 90 cm "påhitt" och lika mycket "fakta". Sen undrar jag hur hästböckerna kommer att utvecklas? När dagens ungdomar sitter med nedböjda huvuden över sina iphones hellre än att hjälpa till innan ridlektionen. På vissa ridskolor FÅR de inte ens hjälpa till pga säkerhets och ansvarighets skäl. Och stallen är inte längre en föräldrafri zon, på gott och ont. Mammorna mockar och bär vatten och putsar träns. Pappor övervakar varje steg. Och så den kostsamma ponnykarusellen i de högre klasserna, där de bästa och dyraste hästarna går SM år efter år, fast med olika ryttare. Ja hästvärlden förändras och då måste hästböckerna göra det också. Fast vissa ingredienser kommer alltid att finnas. Gissa vilka?
Kristina Westerlund
Skicka en kommentar