Mer om hästböcker

Mitt första möte med hästböcker var när jag som åttaåring själv fick klättra stegen upp på gillestugans vind och där min mammas gamla böcker. De stod där i en hemlig låda, som jag nu skulle få öppna. Där fanns mycket Wahlströms röda ryggar men också Britta och Silver-böckerna av Lisbeth Phanke – som intervjuades här på bloggen förra tisdagen –, Nan Inger Östmans böcker och Jill-böckerna av den engelska författarinnan Ruby Fergusson, båda utgivna på Raben & Sjögren och. Jag minns känslan av att steg för steg klättra upp, det svindlade i magen både av höjden och förväntan, och att sedan försiktigt lirka sig in i vindsförådets glugg där doften av de gamla böckerna blandat med damm och golvets sågspån mötte mig.

Det första mötet var framsidorna, vars bilder i sig räckte för att väcka berättelser i min fantasi. Första boken jag minns var symboliskt nog Joanna Cannan Rosita tar priset. En bok som räknas som den första klassiska hästboken med en ung tjej i huvudrollen. Tidigare hade Black Beauty kommit, som har en häst i huvudrollen och som genom sitt hästliv med olika ägarbyten kartlägger det gamla Englands klassamhälle. Men Campbells böcker blev starten på den genre som skulle komma att blomstra under resten av 1900-talet. Den bars bland annat vidare av hennes tre döttrar Josephine, Chatrine och Diana Pullin Thompson. Om deras liv finns förövrigt en mycket intressant biografi Fair girls and grey horses.

I vindsgluggen, med utkik över hästhagar och granskog satt jag sedan hela sommaren och läste och fantiserade mig in i den värld som skulle bli så avgörande för mig. Idag är böckerna nertagna från vinden och står i bokstavordning bland alla andra titlar från Joseph Kafka till Joyce Carol Oates och för all del Agatha Christi som ryms i min bokhylla. Det är ett slags ställningstagande. Och det ställningstagandet är utgångspunkten för min vilja att ha ett hästbokstema här på bloggen. Hästboken är en genrer som inrymmer en stor heterogenitet, från djuplodande psykologiska skildringar till enkel nöjeslitteratur. Allt behövs. Och att sortera vad som är vad är inte alltid så enkelt. Läsaren gör något med litteraturen också – och då kan det som litteraturvärlden anser vara enkel litteratur vara det som sysselsätter en tolvårings hela tankevärld och identitetsbyggande. Så här följer nu en ny vecka om hästböcker och genren i en salig blandning. Varsågoda att fortsätta följa resan den andra och sista temavecka! Imorgon är det Pia Hagmar som har ordet.

/Malin Eriksson