Ett tjugotal ponnyhästar hade varit utlånade under året till
olika familjer. Nu skulle de tillbaka till ägaren för att tjänstgöra under
sommarens ridläger, så var det överrenskommet.
En efter en rullade transporterna in, hästar lastades ur,
inspekterades och släpptes ut i en stor hage. Alla visade sina olika
personligheter och läggningar. Det var så otroligt fascinerande, som ett
skådespel.
Några hittade direkt en gammal kompis, de luktade på varandra
och började genast leka. Andra hittade sin gamla fiende och började genast
mucka. Några ville inte veta av de andra över huvudtaget utan jagade bort den
som kom i närheten. Och vissa gick rastlöst omkring som om de måste säkra området.
Hela tiden kommunicerades det tydligt. Hästar är väl inte
direkt tysta som möss, de kan gnägga pockande, skria hjärtskärande eller frusta
nöjt, skrapa otåligt med hovarna och slå irriterat med vinande svansar.
Men de snackar ju inte som vi, de gapar inte och skäller, eller pratar omkull människor i sin omgivning eller tjatar hål i öronen på folk. Men kommunicerar gör de ändå, precis hela tiden.
Bakåtslickade öron vet de flesta vad det betyder, men öron
som faller isär, vinklas hit eller dit, spetsas? Ett smalnande öga, en spänd
mun, ett höjt huvud? Vända sidan till, stirra, visa ögonvitan, ta några tydliga
steg fram, springa några steg bort, slicka sig om munnen…
Kroppsspråket, det tysta språket, är hästar experter på. Och
det förstår man om man tänker att de av naturen är bytesdjur. Med ett rovdjur i
närheten gäller det förstås att snacka ihop sig så ljudlöst som möjligt.
Det finns de som påstår att i hästflocken finns det inte bara
en ledare och resten, i en hackordning. Det är mer förfinat än så, något som vi
människor kanske kan lära oss något av. I en hästflock har man olika roller,
uppgifter, utan några som helst värderingar vad som är ”finast”, eftersom alla
behövs lika mycket.
Det behövs försvarare, fredsmäklare, uppfostrare, lekledare,
utbildare, initiativtagare, osv. Kommer det in en ny individ som är otydlig för
flocken kan den förföljas tills den visar sitt rätta jag. Vi kanske tycker att
det ser ut som mobbing, men till slut vet flocken vem den nye är, och vilken
uppgift som är hens.
Jag vet inte. Men jag såg när Wilma kom och när hon klev in i
hagen. Det hade varit rätt oroligt och småtjafsigt innan, men när hon kom in var
det som att alla skärpte till sig. Hon gjorde inget särskilt. Hon bara gick runt
en stund och kollade lite på hagen. De andra hästarna gick respektfullt åt
sidan där hon kom knatandes. Hon stannade efter en stund och började beta. Och
då gjorde alla andra det också, och det blev alldels lugnt.
Fortfarande får jag knottror på armarna när jag tänker på
det. Wilma använde inget våld, hon bråkade inte med någon. Hon bara intog en
roll som saknades och castingen var klar.
Hästar har så otroligt mycket att lära oss. Vi tänker ofta
som om vi vore rovdjur, gärna vargar. Att det ska finnas alfahannar och
alfahonor. Att det är enda modellen för överlevnad. Att man antingen är bättre
eller sämre, att vi måste jämföras.
Är det tidens melodi? Att vi bara är något jämfört med någon
annan? Det tycks i alla fall vara dagens ungdomars vanföreställning, där alla
måste bli kändisar för att ha ett existensberättigande. Är det inte bedrövligt
att trots vårt materiella välstånd så har nästan alla ungdomar IG i
självkänsla?
Nej, det är dags att börja tänka som flyktdjur, att vi är
varelser som kan bli andras föda. Så ska vi organisera oss, där har vi vår
framtid, annars kommer vi att äta upp oss själva.
Om detta ska jag kanske skriva hästböcker?
/Kristina Westerlund
4 kommentarer:
Dom är så söta när dom håller vakt :)
Fascinerande! Det är väl klart att du måste skriva en bok om detta ;-)
/Maud
Oj, spännande! Ja, jag tycker också du ska skriva den boken. För jag vill läsa den!
Intressant att de kan förfölja en häst tills de vet vad den har för roll. Påminner lite om vad som kan hända i en arbetsgrupp som får en ny medlem.
Skicka en kommentar