KOMMUNIKATÖRERNA

Ett tjugotal ponnyhästar hade varit utlånade under året till olika familjer. Nu skulle de tillbaka till ägaren för att tjänstgöra under sommarens ridläger, så var det överrenskommet.

En efter en rullade transporterna in, hästar lastades ur, inspekterades och släpptes ut i en stor hage. Alla visade sina olika personligheter och läggningar. Det var så otroligt fascinerande, som ett skådespel.

Några hittade direkt en gammal kompis, de luktade på varandra och började genast leka. Andra hittade sin gamla fiende och började genast mucka. Några ville inte veta av de andra över huvudtaget utan jagade bort den som kom i närheten. Och vissa gick rastlöst omkring som om de måste säkra området.

Hela tiden kommunicerades det tydligt. Hästar är väl inte direkt tysta som möss, de kan gnägga pockande, skria hjärtskärande eller frusta nöjt, skrapa otåligt med hovarna och slå irriterat med vinande svansar.

 Det är inte storleken som avgör. Här är det den allra minsta som håller vakt.

Men de snackar ju inte som vi, de gapar inte och skäller, eller pratar omkull människor i sin omgivning eller tjatar hål i öronen på folk. Men kommunicerar gör de ändå, precis hela tiden.

Bakåtslickade öron vet de flesta vad det betyder, men öron som faller isär, vinklas hit eller dit, spetsas? Ett smalnande öga, en spänd mun, ett höjt huvud? Vända sidan till, stirra, visa ögonvitan, ta några tydliga steg fram, springa några steg bort, slicka sig om munnen…

Kroppsspråket, det tysta språket, är hästar experter på. Och det förstår man om man tänker att de av naturen är bytesdjur. Med ett rovdjur i närheten gäller det förstås att snacka ihop sig så ljudlöst som möjligt.

Det finns de som påstår att i hästflocken finns det inte bara en ledare och resten, i en hackordning. Det är mer förfinat än så, något som vi människor kanske kan lära oss något av. I en hästflock har man olika roller, uppgifter, utan några som helst värderingar vad som är ”finast”, eftersom alla behövs lika mycket.

Det behövs försvarare, fredsmäklare, uppfostrare, lekledare, utbildare, initiativtagare, osv. Kommer det in en ny individ som är otydlig för flocken kan den förföljas tills den visar sitt rätta jag. Vi kanske tycker att det ser ut som mobbing, men till slut vet flocken vem den nye är, och vilken uppgift som är hens.

Jag vet inte. Men jag såg när Wilma kom och när hon klev in i hagen. Det hade varit rätt oroligt och småtjafsigt innan, men när hon kom in var det som att alla skärpte till sig. Hon gjorde inget särskilt. Hon bara gick runt en stund och kollade lite på hagen. De andra hästarna gick respektfullt åt sidan där hon kom knatandes. Hon stannade efter en stund och började beta. Och då gjorde alla andra det också, och det blev alldels lugnt.

Fortfarande får jag knottror på armarna när jag tänker på det. Wilma använde inget våld, hon bråkade inte med någon. Hon bara intog en roll som saknades och castingen var klar.

Hästar har så otroligt mycket att lära oss. Vi tänker ofta som om vi vore rovdjur, gärna vargar. Att det ska finnas alfahannar och alfahonor. Att det är enda modellen för överlevnad. Att man antingen är bättre eller sämre, att vi måste jämföras.

Är det tidens melodi? Att vi bara är något jämfört med någon annan? Det tycks i alla fall vara dagens ungdomars vanföreställning, där alla måste bli kändisar för att ha ett existensberättigande. Är det inte bedrövligt att trots vårt materiella välstånd så har nästan alla ungdomar IG i självkänsla?

Nej, det är dags att börja tänka som flyktdjur, att vi är varelser som kan bli andras föda. Så ska vi organisera oss, där har vi vår framtid, annars kommer vi att äta upp oss själva.

Om detta ska jag kanske skriva hästböcker?

/Kristina Westerlund