onsdag 1 september 2010

Om språk: lättläst och svårläst

Vem har egentligen rätt till språket?
Alla?
Eller bara vi som har lätt för att läsa och skriva?
På Tvärsnytt i morse handlade det om just det här: hur ska man kunna ta till sig språket när man inte ens begriper det? Enligt språklagen ska språket i offentlig verksamhet vara " vårdat, enkelt och begripligt " men så är det inte alltid. Som exempel tar Tvärsnytt upp meningar som:
" NN har härigenom otillbörligen främjat möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv..."


Det är nog för att lära sig det krångliga språket som jurister måste gå så länge i skolan...
Men domstolarna arbetar faktiskt med att förenkla språket och kanske kommer de dömda snart att begripa vad de döms för.
Ett annat område med krångligt och föråldrat språk är skyltar:
" Obehöriga äga ej tillträde "
" Vid vite förbjudet att..."
" Rökning undanbedes "
Min teori är att man sitter på en samling av gamla skyltar och vill göra slut på dem innan man tillverkar nya.

När det gäller myndighetsspråk tror jag att alla håller med om att det är självklart att alla ska kunna läsa och förstå.
När det gäller information inför ett val eller på en flygplats tror jag att alla håller med om att det är självklart att alla ska kunna läsa och förstå.
När det gäller skolan tror jag att alla håller med om att det är självklart att alla ska kunna läsa och förstå.
Men hur är det med skönlitteraturen?
Att alla ska kunna läsa och förstå - och ha glädje av - skönlitteratur verkar inte vara lika självklart.
Jag talar om lättläst.
Lättläst. Ett fult ord tycker vissa författare och ryser.
Lättläst gör att hjärnan vissnar så att man aldrig kan tillgodogöra sig svårare texter.
Lättläst skriver bara författare som inte klarar att skriva svårläst.
Lättlästa versioner av Strindberg eller Lagerlöf är helgerån.
Osv.
Jag skriver lättläst underhållningslitteratur och jag är övertygad om att det behövs lättläst skönlitteratur för alla som av olika anledningar inte kan läsa en svårläst bok.
För dyslektiker är läsningen färskvara och efter ett sommarlov utan läsning måste en dyslektisk elev i stort sett börja om från början vid skolstarten. Då är det inte dumt med en tunn, spännande eller rolig bok. För en nyinvandrad medborgare behövs lästräning för att lära sig det nya språket. Den tunna, spännande eller roliga boken är utmärkt även här.
Vad man läser tror jag inte spelar någon roll, huvudsaken är att man själv har glädje av det. Det kan vara tidningstexter, seriealbum, deckare, spökhistorier, biografier, skolböcker. Det kan vara mer eller mindre lättläst. Kanske är det lättlästa bara en klivsten på vadstället över språkfloden, kanske fortsätter man med det lättlästa livet ut - i vilket fall som helst är det viktigt att det finns mycket bra, vettigt, spännande och roligt att välja bland i lättlästhyllan.
För mig är det inget problem att acceptera behovet av både svårlästa och lättlästa böcker.
Att jag själv gärna skriver lättläst beror - måste jag tyvärr erkänna - inte på altruism utan på att jag är lat och har svårt att hålla reda på många personer samtidigt, därför är mina böcker ganska tunna och har ett litet och behändigt persongalleri.
Att mina böcker är spännande beror på att jag själv alltid älskat spännande underhållningslitteratur och jag njuter av att skrämmas, faktiskt blir jag lite skrämd själv ibland under arbetets gång...
Allt det där råkar passa många läsare.
Däremot skulle jag inte våga mig på att förenkla Strindberg eller Lagerlöf men det betyder inte att jag tycker att det är fel eller att jag tror att en lättläst version av Röda Rummet skulle locka goda läsare att läsa den istället för originalet. Jag är övertygad om att de båda versionerna kan leva ett fullgott liv sida vid sida utan att hota varandra.
Allt möjligt om lättläst kan man hitta hos Centrum för lättläst.

Nu håller det här inlägget på att bli längre än mina böcker - därför slutar jag här.
Lena Arro

6 kommentarer:

Mikael sa...

Är inte nyckelordet i det här fallet - liksom i många andra - mångfald? Både lättlästa böcker och sådana som kräver mer energi behövs. Det har ju inget alls med kvalitet att göra, det är inte svårt att hitta exempel på bra och dåliga lättlästa böcker, inte heller på bra och dåliga av motsatsen (känns skumt att kalla dem svårlästa).

Johan sa...

Jag tycker att du är något viktigt på spåret. Lättläst litteratur anses inte vara lika "fint" som övrig litteratur. Det fyller dock en minst lika viktig funktion som övrig litteratur då läsning är en stor källa till kunskap.

Utöver nämnda Centrum för Lättläst så finns det ett litet förlag, Hegas Förslag (www.hegas.se) som skriver bearbetad lättläst litteratur för alla åldrar.

Inger Granberg sa...

Jag har gett ut en enda lättläst skönlitterär bok. Det är en del som pratat med mig om det är nödvändigt att skriva lättläst eller inte. Det är precis som du skriver som om det inte skulle vara självklart att det finns lättläst.
Jag upplever inte att den lättlästa boken jag skrivit är sämre än de andra tre jag gett ut.
Inte heller att det är lätt att ge ut lättläst.
Jag har gjort många försök att få ut fler lättlästa böcker. Min son som behövt/behöver lättlästa böcker för att tycka om läsning, har sagt
- Nej mamma. Du kommer aldrig mer att ge ut någon lättläst bok. Barnen och förlagen vill ju ha spännande böcker.

Han har så rätt. Och det är en stor konst att skriva både lättläst och spännande.

Jessika sa...

Inte bara både lättläst och spännande är svårt. Lättläst överhuvudtaget, det är naturligtvis en extra utmaning när språket begränsat på det viset.
Jag har dock svårt att se att det skulle behöva bli dåligt av en begränsning. I de flesta sammanhang är det ramar av det slaget som gör att man blir kreativ tycker jag.
Tänk att kunna få till verkligt poetiska och innehållsrika texter som samtidigt är rakt igenom lätta att läsa även för den som har svårt att läsa...
Jag kan bli också lite trött på koncentrationen kring det spännande. Vad är det egentligen? Så mycket av barns kultur idag är actioninriktad och bullrig, som att tystnad, lugn och väntan är farligt, att TÄNKA är det svåra, inte att läsa. Så känns det ibland.

Lena sa...

Jag kan bara hålla med. Om alltihop. Det behövs ALLA sorters texter, i lättlästa böcker som i svårlästa ( inget bra ord men jag hittar inget bättre )Och det behövs en fokusering på om boken har något att ge eller ej, snarare än på om den är lättläst eller ej. Det där med lättläst är förresten relativt, min senaste LL-bok är egentligen bara lättläst genom att den innehåller flera korta historier och har luftig text. Själva innehållet är i stort sett som jag skrev det från början, utan bearbetning, bara så att ni vet det, ni som trodde att ni läste en lättläst bok...
Och javisst, mångfald är verkligen ordet, Bill, eller Mikael menar jag.
Och ja, tystnad och tid att tänka är nog viktigare än man tror, folk i min generation förväntades sitta tysta och tänka ( eller åtminstone inte göra nåt bullrigt )när vi var barn, men dagens barn har det knepigare mitt i all action.

Katja sa...

Intressanta tankar… Vissa frågeställningar med lättläst kan ju egentligen föras över på barn och ungdomslitteratur överhuvudtaget, eftersom man då förväntar sig ovanare läsare som man på något sätt behöver anpassa sig till, kanske, språkligt eller innehållsmässigt. Precis som i lättlästfallet gör vi vuxna och ”svårläsande” författare oss en bild av läsaren som vi skriver för. Och jag tror att man behöver rannsaka den bilden. Vad tänker man sig och varför?
Det är så lätt att börja föreställa sig så konstiga saker och att i sin maktposition som man ju befinner sig i påföra läsaren både den ena och den andra begränsade egenskapen… Jag tror att vi kanske förväntar oss att våra unga läsare idag (och kanske dom som läser lättläst med?) är - rastlösa.
Som om vi är TVUNGNA att ha spännande vändningar och överraskningsmoment och cliffhangers, annars …