Sommarläsning

I juli 2010 skrev Lena Arro det här läsvärda inlägget;

Det ska fan vara skräckförfattare – på sommaren. Det är för ljust, för grönt. Var är skuggorna, var är kylan? För att hitta dem kan man tex gå in i Riddarholmskyrkan i Stockholm och trappstegen ner till Carolinska gravkoret. Där stiger iskyla från golvet och skuggorna är ständigt närvarande bakom Karl X Gustavs specialdesignade  (bullig på mitten för att passa kungens midjemått ) kista.

Men där kan man inte vistas hela sommaren och förresten ska de visst gifta sig och ha sig i Stockholm också, så skräcken får vara ett tag. Istället för att skriva själv kan man ju läsa andras böcker:
Tove Jansson är sommar för mig.
Inte bara mumintrollen utan hennes andra böcker också.
Sommarboken till exempel, om lilla Sophia och hennes pappa och farmor som bor på en ö.
Eller Resa med lätt bagage, där novellen Växhuset ingår: Första gången Onkeln kom upp på berget stannade han tvärt. De andra trodde att han var rädd för att ge sig ut på bron men så var det inte alls. Onkeln hade fått syn på strandängen som nu i juli blommade för fullt, lätt och luftigt vajande i alla de färger som slår ut på en gång, men bara för en helt kort tid. Onkeln såg att ingen hade gått över ängen, den var orörd som på paradisets första morgon, och han tyckte att den var ännu vackrare än Växthuset.
Han bestämde att ingen fick röra strandängen, den skulle endast betraktas.
Varje dag just före soluppgången hasade sig Onkeln nerför berget och satte sig i kanten av sin äng. Den var vackrast när solen kom upp över horisonten, då glödde färgerna nästan överjordiskt, genomlysta, bara för en liten stund. I julis milda vindar böljade blomstermattan som i dans, vilket skådespel! Onkeln var inte otrogen mot Växthuset, men det ständigt förändrade är i alla fall förmer än det statiska, ängen var levande. Ibland fick han samma farliga lust som i Växthuset, att berättigad av sin beundran gå rakt in och känna ängen tätt intill sig, omfamna den – men det gjorde han inte.
Och en vacker dag hade släktingarna skaffat tältbastu. Naturligtvis; minsta stuga i Finland ska ha en bastu, i synnerhet en tältbastu måste sättas upp på slätmark och den enda slätmark som fanns på skäret var Onkelns äng.
Hur det går med bastun och Onkeln får man läsa själv. Men visst är det alldeles riktigt att det ständigt förändrade är förmer än det statiska. Årstiderna, naturen, ljuset, allting förändras och varje dag och varje sommar för den delen är ny, aldrig likadan som de tidigare.
En annan Tove Jansson-bok, Farlig midsommar, börjar såhär: Mumintrollets mamma satt på trappan i solskenet och riggade en barkbåt.
Det är sommar det.
I Farlig midsommar lär teaterråttan Emma ut allt om hur man skriver ett skådespel, och muminpappan gör ett försök som dramatiker, vilket visar sig vara svårare än han trott:
Mumintrollets pappa reste sig sårad och samlade ihop sina papper. Om ni inte tycker om
mitt skådespel kan ni ju göra ett nytt själva, sa han.
Älskling, sa mumintrollets mamma. Vi tycker det är underbart. Gör vi inte?
Jodå, sa allesammans.
Där ser du, sa mamman. Alla tycker om det. Bara du ändrar på innehållet och skrivsättet lite grand.
Ett snällt sätt att refusera en författare...
För övrigt läser jag om Tre män i en båt ( för att inte tala om hunden ) av Jerome K. Jerome en gång om året ungefär. De tre männens ( för att inte tala om hundens ) sommarresa längs Themsen är fortfarande lika rolig. Tycker jag, väl medveten om att boken inte är i allas smak.
Visst är resor ofta mest spännande innan man gjort dem. Själva resan kan regna bort, men på planeringsstadiet är den fortfarande perfekt. Åtminstone innan man börjar packa sitt bagage.
Ur Tre män i en båt:
Vi gjorde upp en lista över allt det vi måste ha med oss, och skapligt lång hade den blivit, innan vi skildes åt denna kväll. Nästa dag, som var fredag,plockade vi ihop alla grejorna och träffades på eftermiddagen för att packa. Vi skaffade en stor kappsäck till kläderna och ett par korgar till provianten och kokkärlen. Vi flyttade fram bordet till fönstret, vräkte allting i en hög mitt på golvet och satte oss runt om högen och tittade på den. ...
...Den första listan vi gjorde måste kasseras. Det var alldeles tydligt att Themsens övre lopp inte skulle medge navigering av en båt som var tillräckligt stor att rymma de saker vi hade antecknat som oundgängliga, så vi rev sönder listan och satt där och tittade på varandra.
George sa: Ni ser väl att vi har kommit in på alldeles fel spår. Vi får inte fundera ut sånt, som är bra, men som vi kan utesluta, det gäller nu att bara få ihop de grejor, som vi inte kan utesluta.
Jag har själv varit tvungen att sitta på resväskan för att kunna stänga den och vet att George har rätt.
Sommar är skolavslutning också.
Ur novellen Soldöden av Jan Fridegård: I avklädningsrummet var nästan alla barnen samlade. Mödrarna satt redan på långbänkar kring väggarna i skolsalen. Det satt blommor
och björklöv överallt och golven var nyskurade.
En pojke hade inte fått några nya kläder utan satt i sina vanliga. Det syntes att man försökt snygga upp dem men de var lappade på ett par ställen. De andra barnen stod i en ring framför honom och hånade honom för kläderna. Han grät och torkade sig i ögonen med aviga handen.
- Mamma hannt inte sy nåra, försvarade han sig och snyftade.
Fast Johan hade ont i huvudet och kände sig trött i hela kroppen, ställde han sig i gruppen och skällde på den vardagsklädde. Han tyckte att hans egen blus blev vitare än förut när han fick stå bland bondbarnen och skälla.
I skolsalen var det friskare. Fönsterna hade öppnats mot sommarsolen och fågelsången var som inne i rummet. De vissnande jasminerna och syrenerna från dagen förut doftade sövande starkt. Mödrarna stod upp och neg när lärarinnan kom in och gick till orgeln.
Ja, tänk den gamla goda tidens skolavslutningar...Den blomstertid nu kommer. Hemsydda
klänningar. Sandaler. Liljekonvaljebuketter. Betygskuvert. Hånfniss bakom ryggen.
Guldstjärnor åt somliga. Anmärkningar åt andra.
Ur en annan av Jan Fridegårds noveller, Andra pris ( om Lars Hårds skrivarmödor ):
- Hur en del människor kan ha gåvan att hitta på och sätta ihop, sa hushållerskan. Som ung skrev jag också verser.
- Hurdana blev dom då, frågade den äldre Hård tvivlande.
- Bra, den bästa var förresten en psalmvers, nästan lika en som står i psalmboken.
- Du fick i alla fall inget för dom. Vad är det lönt att hålla på och raspa och skriva om man i alla fall inte får något för det. Se där på Lars, det är första gången han får något fast han har hållit på i så många år med skrivandet. Fast nu blev det ju en slant på en gång förstås.
( Lars Hård har vunnit andra pris – 50 kronor – i en schlagertexttävling )
Nu hade det lossnat och vänt sig - äntligen. Nu var det tid att kasta barken undan och baka bröd av råg allena.
( Det är vad Lars Hård tror, men när han ska hämta prispengarna, visar det sig att...nej, det säger jag inte förresten, man ska ju inte avslöja slutet )
Eländes elände, blandat med fattigdom, men också glimtar av lycka, kan det vara nåt? Läs Fridegård.
Jag har alltid varit svag för Agatha Christies Hercule Poirot. Lagom sommarläsning och jag har faktiskt något gemensamt med Poirot. Men inte de grå cellerna tyvärr.
Ur Mrs McGinty är död:
” Det är tråkigt att man bara kan äta tre gånger om dagen ”, mumlade Poirot till sin mustasch.
Eller hur?


Lena Arro