Apropå debatten om barnbokens möjligheter och begränsningar (Repris)

Ingrid Granberg skrev tidigare i våras om barnbokens möjlighet och om att ha kontakt med sin egen barndom

Jag funderar vidare över samtalen i förrgår om barnbokens begränsningar och möjligheter.

 Jag tror att barnboken har många fler möjligheter än begränsningar. När man illustrerar och skriver för barn tror jag dels att det är nödvändigt att ha kontakt med barn. Men jag tror också att det är viktigt att minnas hur det var att vara barn. Man kan ställa sig frågorna.

 Vad önskade jag som barn? Vad längtade jag efter? Vad var jag rädd för.

 

På fotot är jag i sexårsåldern.

Jag önskade mig många saker. Dels önskade jag att någon skulle filma mig och att det skulle visas i teve, precis hela kvällarna. Jag höll också på att uppfinna ett hemligt språk som jag önskade skulle bli världsberömt. Första ordet i det språket var ungefär så här advikalejsi. Betydelsen av det är hemlig.

Varje gång jag såg en nyckelpiga så önskade jag mig en kattunge.

 På somrarna längtade jag ofta efter jordgubbar. Jag övade upp mitt sjätte sinne genom att blunda och känna efter om någon köpt jordgubbar. Ofta kände jag på mig rätt. Jag längtade hela tiden efter att få bestämma saker. Det kändes orättvist att bara de stora skulle bestämma och ha rätt hela tiden.I bland längtade jag efter att få bestämma över hela världen.

 Jag var rädd för många saker, så som konstiga skuggor och mörker och för spöken. Det var en flicka som berättade för mig att de döda gungade i gungstolar inne i kyrktaken på nätterna. Jag var länge jätterädd för den historien. Sala var den största stad jag kunde tänka mig att bo i när jag blev stor. Jag hade lätt att gå vilse, så jag oroade mig för att jag inte hitta skulle hitta runt i Sala, när jag blev stor.

Du som läser.

Vad önskade du som barn? Vad längtade du efter? Vad var du rädd för?

Inger Granberg