En gång (det är några år sedan nu) skulle jag hålla ett föredrag om mitt liv som illustratör på en folkhögskola ute på en skånsk åker.
Jag babblade på om mina bilder, om roliga jobb och tråkiga, kreativa, krångliga och knäppa jobb jag gjort. Jag hade föreställt mig att jag skulle kunna inspirera en smula. Inspirera någon som kanske hade kunnat vara jag själv en gång.
Men studenterna visade sig vara bekymrade realister. Dom räckte upp handen och ställde frågor om hur eller om jag klarade av att betala igen mina studieskulder? Och vågade man bilda familj med en så osäker sysselsättning som denna?
Jag försökte svara efter förmåga och i en positiv anda, men när jag satt på tåget hem sedan funderade jag på om jag månne hade varit mer avskräckande än inspirerande? Vad hade jag egentligen lämnat efter mig för känsla?
Den här veckan hade jag i alla fall inte tänkt mig att det skulle handla om pensionspoäng eller deklaration (ah, den ska ju in i dag!), oavsett kommentarer eller frågor här. Vad det blir istället får kommande dagar utvisa. Välkommen att titta in och ta del av -om inte mitt liv som inspiratör, så mitt liv som illustratör.
Tjingeling!
/Pia Johansson
8 kommentarer:
Hej Pia!
Du var säkert inspirerande fast studenterna var oemottagliga. Det handlar ju så mycket om pengar när man är ung. När man blir äldre inser man att man får rynkor och dåliga knän även om man är rik.( Det tror jag i alla fallatt man får, men vad vet jag om att vara rik??) I en femteklass häromdan var det en kille som frågade mig om " en författare tjänar mer eller mindre än folk som jobbar? ". Haha. Jag svarade " mindre, men vi har roligare ".
Barn har kloka kommentarer. Tack för de orden Lena :)
Jag tror det är tidsandan som gör att folk är så krassa och verklighetsförankrade. Inte tänkte man på 70-talet att man skulle försörja sig. Allt skulle ordna sig och dessutom skulle samhället upptäcka hur viktiga kulturarbetare är och ta hand om dem bättre. En gång för några år sen i Falköping ställde alla eleverna jättebra och relevanta frågor, medan läraren frågande om jag kunde försörja mig! S
Jag ser fram emot resten av veckan, Pia!
Vi är väl vad som kallas levnadskonstnärer?
Och att följa sina drömmar är berikande det med.
Jag har en kusin som i 6års ålder ville bli en cigarett när han blev stor. Så ibland är det kanske bra att drömmarna inte går i uppfyllelse också!
Jag ville bli prinsessa och det är jag ju nu!
Det ville jag med, bli prinsessa. Jag och du sessan Jessika!
Antigen prinsessa eller arkeolog!
Jag ville bli astronaut.
Och jag är förresten säker på att du inspirerade, Pia! Att våga det osäkra - är inte det entusiasmerande?
Och även om t.o.m (några av) barnen i dagens skoklasser frågar om pengar så sitter det ju i varje klass flera stycken som drömmer om ett skapande yrke, och drömmar är värda att vårda!
Jag brukar säga att författandet är ett fantastiskt jobb som faktiskt går alldeles utmärkt att kombinera med annat - att undervisa, köra taxi, jobba på bibiliotek eller inom vården. Hoppas jag inte är tråkrealist då?
Skicka en kommentar