På samma gata i samhället som vi bodde i i England bodde en pojke som vi kan kalla för Billy med sin mamma, pappa och lillebror. Billy och Oliver är jämngamla och gick i samma klass i skolan. Om jag var sen på morgonen öppnade jag bara dörren och ropade:
"Får Oliver gå med er idag?"
"Jadå.", svarade alltid Billys vänliga, tjänstvilliga föräldrar som båda är operasångare. Därmed kunde jag skicka iväg Oliver och själv återgå till amning av lillkillen, pussla med Emma som då var drygt två år, plocka undan frukosten och andra vardagsbestyr.
Nu har vi ju som sagt flyttat hem till Sverige igen sedan två år, men Billy bor kvar på samma gata och går i samma skola, samma klass alltjämt. Han har fått ytterligare en lillebror och hans farmor har dött i cancer. För ett par veckor sedan anordnade Billys föräldrar en konsert för att få ihop pengar till en cancerfond. Då åkte dit och gick på den konserten. Och då fick jag reda på att Billy har varit med i en sångtävling och vunnit. Priset är ett stipendium i form av en plats på en av Englands finaste, mest anrika internatskolor i Cambridge. Massor av föräldrar drömmer om att få in sina barn på den skolan och är beredda att betala enorma summor pengar för det. Billys föräldrar behöver inte betala ett öre. Billy är så duktig, så begåvad, så intelligent och har en så fantastisk röst att skolan vill att han ska börja hos dem, utan att hans föräldrar behöver betala några pengar. Han ska bo på skolan hela veckorna och ofta på helgerna också, som jag förstått det. Bara på skollov och ibland på helgerna kommer han komma hem till sin mamma, pappa och sina båda småbröder i samhället där Billy och Oliver delat en del av sin uppväst. Billy ska börja på den skolan när han är nio år. Idag är Oliver och Billy sju år. Min fråga till Dig som läsare är: Har Billy vunnit högsta vinsten i livets tävling eller sitter han med svartepetter på hand? Vad tycker Du?
Maria Aminoff
2 kommentarer:
Jag vet inte. Tror inte att det finns ett klart ja eller nej på den frågan. Livet och människorna är så komplexa.
Ett vet jag som mamma skulle jag aldrig vilja lämna min nioåring till en internatskola.
Du har så rätt, Inger. Det finns inget rätt eller fel. Men frågan väcker mycket hos en som mamma, eller hur. Och som medmänniska. Den kramen jag fick av Billy när vi skulle skiljas åt för ett par veckor sedan... Som "deatheaters" i Harry Potter, ni vet - Billy sög ut hela min själ. Och han kallar min Oliver fortfarande för sin bästis. Så jag lever med honom, med hans öde. Och det finns inget rätt eller fel. Och inget jag kan göra heller för den delen. Det är hans föräldrar som fattar det beslutet, ingen annan.
Skicka en kommentar