Inget stort händer när man håller tillbaka - Peptalk av Christin S. Salander

I helgen tittade vi på en film som hette "Home Run". Det var en riktig Hollywood-rulle, riktigt snyftig, men just den här lilla snutten grep tag i mig.

Här har vi den lilla killen i Baseboll-laget som fick en boll i ansiktet för flera år sedan och nu är rädd för att det ska hända igen. Han står där med slagträt i handen och det är meningen att han ska slå till bollen och få till en riktig "homerun" så att laget ska få poäng, men han är ju rädd för hur ont det gör när bollen träffar rakt i ansiktet − så han håller tillbaka. Och då kommer förstås tränaren (som är stor basebollstjärna och alkoholiserad, men vägrar inse det, och det är egentligen honom filmen handlar om; det är faktiskt en riktigt bra film) och säger det där ofrånkomliga: "Du, visst var det så att du fick en boll i ansiktet för si och så längesen och det gjorde ont, eller hur? Men hur ofta händer det egentligen? Inget stort händer när man håller tillbaka." Och killen ler stort, förstår hur sant det är och drämmer till bollen så den flyger långt, långt iväg och så sätter han fart och springer sitt segervarv.

"Inget stort händer när man håller tillbaka"

Okej, liknelsen haltar kanske lite, för det där med att bollen inte kommer att träffa en i ansiktet igen (eller i fallet av böcker, den där refuseringslappen som dimper ner i brevlådan för hundrafemtioelfte gången där det står − "tack för ditt manus, men tyvärr...") kanske inte riktigt stämmer. Den där delen: "Inget stort händer när man håller tillbaka", stämmer åtminstone. Jag vet inte hur många refuseringsbrev jag fått genom åren, men med tanke på den mängd manus som ligger och dammar i boklådorna så är det en del. Det är så lätt att bli rädd för att bli träffad av bollen, att hålla tillbaka, låta worddokumentet förbli tomt, bara för att man är rädd redan i förväg. Det hände mig. Jag fick ångest så fort jag tittade på datorn.

Men det är ju faktiskt sant − hälften vågat hälften vunnet... och nu har jag två böcker utgivna. Jag gav inte upp.

Framför allt så är det ju bara jag själv som förlorar. Förlorar den där fantastiska känslan när bokstäverna rinner längs skärmen och berättelsen spinner sig själv genom min fantasi, utloppet när allt liksom bara är som det ska, när jag är rätt. Refuseringslappen ska minsann inte vinna!

Och en dag får man det där telefonsamtalet (har hänt mig) och någon säger: jo, vi tycker mycket om ditt manus och skulle gärna ge ut det! Eller så bestämmer man sig för; nä, nu gör jag det själv! Man formger och korrläser och skickar sitt manus till tryck och sedan står man där och håller sitt underbara bokbarn i handen (har också hänt mig). Sedan får man en recension på sin egenhändigt gjorda bok och någon säger: den är fantastisk! Och då kan minsann de där refuseringslapparna (eller de som skrev dem) slänga sig i väggen!

Men "inget stort händer när man håller tillbaka!" Eller... det kanske inte ens händer något alls, vilket är värre. Så − håll inte igen! Ge allt! Och våga en gång till! För vi skriver ju faktiskt inte för de som skickar de där lapparna! Vi skriver ju för vår egen skull; för att det är så himla underbart att skriva − för att vi vill veta hur det GÅR! Bara det är ju stort! Något STORT händer när vi skriver! Men håller vi tillbaka, så händer inget alls.

/Christin S. Salander